Aftonbladet – 24 juli 1858, sida 2

alltför lätt medgifver en kapitulation mellan den fordna öfvertygelsen och det af regenten omtyckta eller genom den så kallade nödvändigheten föreskrifna systemombytet. Om det hårda men nyttiga medlet enligt parlamentariskt bruk, att genom ett misstroendevotum gifva respass åt en minister, som är vacklande och otrogen mot sig sjelf och sitt parti, blifver förkastadt, så erbjuder ultima ratio eller en juridisk anklagelse mot ministrarne blott en ganska osäker börgen, emedan den enligt sakens natur blott i högst sällsynta fall kan komma till användning, och jemte de handlingar, som lagen vid ansvar förbjuder ministrarne, en stor mängd sådana äro tänkbara, som icke bestämdt äro underkastade ansvar, men hvilka kunna förmå folkrepresentationen att anse ministrarne såsom icke handlande i öfverensstämmelse med landets nytta och derföre oförtjenta af vidare förtroende. Preussische Wochenblatt tyckes helt ärligt hafva haft för ögonen endast hvad männen af dess eget parti tilläfventyrs skulle göra, om de blefve kallade till regeringen, men förgätit att ministererna icke lefva evigt och att partiet Bethman-Hollweghs eventuella framtida efterträdare på helt annat sätt skola tillgodogöra sig dessa dygdiga grundsatser. Detta är så sant, att Kreuzzeitung med mycken bakslughet aftryckte den väsentliga delen af artikeln och förklarade sig fullkomligt instämma deruti. På samma sätt yttrade sig hr von Manteuffels officiösa korrespondenter. Preussisehe Wochenblatt tillbakavisade visserligen med ovilja detta obehagliga sälskap och förklarade sig vilja vid valen följa det konstitutionella partiet; men kände sig likväl genom detta oväntade bifall från högern något generad, och kunde icke helt och hållet utplåna intrycket af att hafva lidit ett moraliskt nederlag. Sålunda hafva partierna vid början af den preussiska valrörelsen redan temligen tydligt framträdt, och jag tror mig hafva framstält deras olika riktningar så klart som möjligt, dervid Kreuzzeitungs-partiets position på de gamla ständernas ståndpunkt förutsattes vara på förhand kändt. Förutgången af valen kan man ännu icke med någon säkerhet ställa något prognosticon. Ministeren skall hoppas, att se oppositionen förökad med blott 20 till30 röster, hvilket icke kunde gifva venstern numerisk öfvervigt. Men om man till och med antager, att denna ministerens förhoppning är grundad, så är det likväl säkert att flera vensterns betydligare talare, såsom Vincke, Simson och andra, som under flera år bållit sig tillbaka från den aktiva politiken, skola uppträda såsom kandidater. Att de blifva valda är otvifvelaktigt. Men deras röster böra vägas, icke räknas. Genom tillkomsten af nya och friska krafter skall kammaren få helt annat utseende, och så snart tecknen till ett allvarligt omslag i regeringssystemet blifva märkbara, skall majoriteten, så tillvida som den har sin tyngdpunkt inom embetsmannahopen, väsentligen förändras. Jag nämner detta blott under den förutsättning att val, som ske under nuvarande ministers auspicier, skola gifva denna en tillräcklig, om än mindre kompakt och öfvervägande majoritet. Annat kan likväl hända! Ingen kan säga hvad som kan bli följden af den bizarra och måhända oerhörda situation, under hvilken, till följd af ett slags tyst öfverenskommelse, ett sous-entender, om man så får säga, det liberala partiets medlemmar med rätt eller orätt anses såsom af prinsen af Preussen antagna kandidater, under det att de konservativa uppträda vid valen såsom den gamla regeringens kandidater!... R