Aftonbladet – 19 februari 1858, sida 3

inom svarta kanter-recenserade-Victor: Hugos sorgspel med följande ord: : Planen uti det ifrågavarande teaterstycket Lucretia Borgia är grundad på-och utvecklas från föröfvade brott af den skändliga beskaffenhet,: att såsom, lyckligtvis hososs ännu (!!!) sällsporda, ; icke ens kunna i samtal omnämnas utan sedlighetskänslans! förnärmände; och antydningar (i!) på samma brott genomgå hela iteaterstycket, jemte det mångfaldiga. ohyggliga missgerningar dels i handling dels berättelsevis förekomma, utan annan (!!!) fråmställning af alla dessa brotts bestraffning, än skildring af det själslidande en af de brottslige stundom erfar. Jn så beskaffad framställning på scenen kan, efter min öfvertygelse, desto mindre i allmänhet verka till afsky för brott eller befordra goda seder och moralisk bildning, som en del af den publik, hvilken besöker teatern, ej lärer kunna anses innehafva den bildningsgrad, som erfordras för att rätt uppfatta berörde skådespel i dess moraliska syftning. Pjesen förbjöds att uppföras. Lindeberg gick till kungs? på besvärsvägen — dit han af hr öfverståthållaren fått hänvisning — och genmälde bland annat. i en särdeles öfvertygande skrift, att Victor Hugo med: lifliga och starka färger skildrat Lucretia Borgia; dettw historiska odjur i menniskoskepnad, icke såsom triumferande; aktad och ansedd; utan som ett föremål för den allmänna afskyn; förföljd af det nedtyngande sjelfmedvetandet om sin förkastlighet och straffad på det enda sätt, hvarigenom straffet kunde nå henne; genom den enda menniskokänsla, hvaraf hon var mäktig: genom moderskärleken; hvilken hon finner besvarad med hatoch vedervilja. Den som möjligtvis skulle haft böjelse eller-anlag att blifva en Borgia, skall säkerligen, anmärkte Lindeberg; om en sådan qvinne finnes, efter att hafva sett detta stycke, blifva. det mindre än hon kunde :ha blifvit .det : förut,... För öfrigt undrade den besvärssökande,; huruvida hr grefven och ötverståthållaren skulle. ha förbjudit :sorgspelets. uppförande, om: ohyggligheterha framstälts..begångna af andra i samhället än jordens mäktigen. Såsom. nämdt. är, gick Lindeberg till kungs — och medelst. utslag den 18 April samma år förklarade; kongl. maj:t: Enär, angående censur af teaterstycken för enskilte teatrar, kongl. maj:t, såsom innehafvare af granskhingsrätten i berörde afseende, ;genom cirkulärbrefvet den 7 Mars 1835 från sig skiljt nämda granskningsrätt och åt öfverståthållareembetet samt konungens befallningshafvandeeller de enskilte personer, som i vissa fall kunna uppdraget derom erhålla; öfverlemnat att denna granskningsrätt utöfva och sålunda bestämma huruvida teaterstycken, som anmälas till uppförande å enskilte teatrar, må derå uppföras eller icke; så finner kongl. maj:t, underdånig klagan öfver -tillgörande i omförmälte hänseende ieke kunna ega rum, i följd hvaraf det kommer att vid öfverståthållareembetets beslut bero. Hvem kunde ana att saken skulle få en sådan utgång! Utan att nämna ett ord om styckets moraliska eller omoraliska halt, ger kongl. maj:t i tvångsväg en ny. tydning åt censurförfattningen och tillkännager — till allmän förvåning. — att utväg icke finnes till anförande af besvär öfver en censors beslut. När någon husbonde således skilt sig från sitt husbondevälde och öfverlåtit detsamma på sin fogde eller rättare, så eger; om denne missbrukar sin makt, den missnöjde, den förorättade icke rättighet att beklaga sig och få orättvisan afhjelpt af den, som tillsatt det dåliga redskapet för hans makt! Prejudikatet gafs — det finnes till yttermera visso infördt i vår största lagsamling — och tillämpas ... naturligtvis. Anders Lindeberg var emellertid — såsom vårt konstitutionella samhälle väl känner — den män, som aldrig kunde lida att godtycket satte sig allenastyrande ned att skipa lag. Lindeberg ville ej heller att vi svenskar skulle af Europas konstkritici beskrattas — han ville, och hade föresatt sig, att franska litteraturens store representant också hos oss skulle visa sig i sina mest genialiska dräg. Muntligen skall jag i detalj berätta dig huru Lindeberg fick sin vilja fram. Emellertid kan jag nu summariter säga dig att hr Stjernström, den tilltänkte recettagaren, genast efter delfåendet af det kongl. utslaget, vände sig ehskilt till sjelfyaste ecklesiastikministern, biskopen Heurlin, hvilken såsom en andans man nog var en kompetent domare i saken. Låt mig, hr Stjernström, ta hand om affären, utlät sig biskop Heurlin, och allt skall gå bra! Öch till öfverståthållaren sade han: Censurera du, bror Lewenhaupt, :om pjesen — stryk ut eller lägg till! Victor Tugo har kanske icke nog klart och tydligt utvecklåt sedlighetens idg, men detta kan ju afhjelpas med ett, enda :penndrag. Dessutom har hr Stjernström nyss haft audiens hos Hans Maj:t konungen, och ... Ned till sitt skrifbord satte sig då br grefven och öfverståthållaren. Och i stället att låta, såsom förhållandet är i originalet, den förgiftade Gennaro, sedan han dödat Lucretia, stå vid ridåens nedgång stum och upprätt, lät hr grefven och öfverståthållaren honom utropa: Ha, förskräckligt! och nedskref med. egen hand följande ord: faller döende. Härmed var det sedlighetskänslan förnärrthande ur stycket försvunnet — och. derpå erhölls en så lydande resolution: Sedan teaterstycket Lucretia Borgia nu mera undergått förändringar i de delat deraf, som hufvudsakligen föranledt mitt förra beslut; så finner jag skäligt tillåta sammaä teaterstyckes uppförande på Nya teatern härstädes. Stockholm den 7 Maj 1844. Maur. Lewenhaupt. Numera fanns ej vidare något hinder. Lukretia Borgiagafs således, enligt hvad först beramadt var, såsom tecettpjes åtta dagar derefter och gäfs sedan åtskilliga gånger, alltid af allmänheten emottagen med starka bifallsyttringar. öfver såväl författarens snille som herr och fru Torsslows och hr Stjernströms mästerliga spel.