Emellertid stod ändå censuren qvar, för andra tillfällen med sin polisuppsigt hotande snillet och dess alster, ett påtagligt vanhelgande af dess värde, lika oförenligt med tidehvarfvets upplysning som med våra grundlagars bokstaf och anda. Men då denna censur — ursprungligen ett önskningsmål — när som helst kunde af regeringen upphäfvas, beslöt Lindeberg att för sådant ändamål göra ett försök. I sammanhang med frågan om afgifterna till kongl. teaterns och hofkapellets pensionskassor ingick han derföre samma år, jemte sex andra 1 frågan intresserade personer, till kongl. maj:t med en ansökning, yttrande om censuren, bland annat, följande ord: ... Vill teaterföreståndaren gifva ett stycke, så måste han underkasta det censur, han ensam af alla svenske män, hvilka eljest först tillåtas utöfva handlingen och sedan ansvara derför. För denna censur finnes ingen regel föreskrifven och intet vädjande medgifvet. Han dömmes i första och sista instansen, och dömmes utan lag. Sverges statsförfattning har bannlyst godtycket, har ställt sjelfva brottslingen under lagen, har förunnat honom att från den ene domarens möjliga misstag vädja till en högre rättvisa. Detta gälde äfven för teaterföreståndaren till år 1835, då en exception af statsmakterna infördes för honom allena och derigenom gjorde honom till den enda parian i samhället. Censurförfattning en innehåller i sitt tillägg ett enda stadgande:,, det, som tillåter censorn att behålla en p,es i 30 dagar. Detta enda är nog att göra tear erföreståndaren fullkomligt beroende af dem.e embetsmans välbehag, Han behöfver gifva et stycke ofördröjligen, emedan hans utkomst, hans existens beror derpå — han kommer till en stad, der han ärnar dröja blott en eller annan vecka, och man låter honom vänta i 30 dagar på tillåtelsen att gifva sin första representation. Det är sant att något sådant, så vidt vi veta, ännu icke händt, men det ligger emellertid någonting förfärligt och nedslående i tanken att vara mål för ett möjligt godtycke och att ensam inom Sverges landamären vara ansedd som vådlig och fiendtlig för samhället, utan att, såvidt vi ha oss bekant, någon enda teaterföreståndare. genom sitt förvållande, genom sitt oskickliga-val af stycken gifvit ens dör. allra ringaste anledning till denna ytterliga stränghet. Vi äro för wår del öfvertygade att censuren är ett öfverflödigt besvär för både censorerna och de censurerade och att: likasom den icke saknades; när den icke fanns, så skulle den också icke ett ögonblick saknas, den stund hon upphörde att finnas. Men då man anser sig behöfvå någon garanti mot skådeplatsens möjliga sjelfsvåld, wåga vi i underdånighet föreslå att dess produktioner måtte ställas i samma kategori som tryekpressens, kanhända med den tillagda strängare kontroll för sedlighetens helgd, som den oftentliga framställningen kräfver utöfver Jen tryckta: skriftens — en kontroll, som för öfrigt publiken sjelf opåmint handhafver och som vi tro att hvarje teaterföreståndare af sig sjelf ixkttager — att tryckfrihetens väktare äfven må bli väktare öfver skådeplatsen och ega tillträde till dess representationer. Härigenom vore, enligt vårt förmenande, all. sä: kerhet vunnen att ej ordning och sedlighetskänsla förnärmades och rättvisa i detta hänseende utöfvad äfven åt teatern. De sex personer, som jemte Lindeberg undertecknat denna ansökning, voro: IL. A. Weser, O. U.: Torsslow, J.N. Ahlström och Bdv. Stjernström, samtlige såsom Nya tea:terns aktieegare, samt J. P. Deland och Fr. Deland, begge såsom föreståndare för teatrar 1 landsorten. Att ansökningen skulle afslås, att vederböwavde icke skulle släppa sig ur händerna den en gång erhållna censurmakten, som troligen tillkommit mindre för moralens skull, än at fruktan att teatern möjligen kunde begagnas för .politiska ändamål — detta kunde man nog veta på förhand. ; Emellertid framkallade denna ansökning några kuriösa utlåtanden af samtlige landshöfdingarne i riket, till hvilka frågan remitterades. : IT mitt nästa bref skall jag berätta dig den histor,:en jemte några andra roliga ocg -—2?elx s— L!! — pv) fTafsros nå hepiran.)