Aftonbladet – 19 november 1857, sida 3

Lorsque dix rois dans leur triomphe impie; Pöussaient letrs chars sur ton corps mutile, De levrs bandeåux jai fait de la charpie or Pour ta blesstife, ör mon baume a coule. e-1 Le ciel rendit ta ruine fögonde, ar De te benir les sigcles auroiit Het; ret Cav ta pensee ensemence le monde. eri IL Egalite fera sa gerbe. Adieu! Demi-couche, je me vois dans la tombe. I Ahl! vieks en aide ä tous ceux que jaimais. Tu le dois, Frange, å 1a pauvre colombe Qui dans ton champ ne butina jamais, Pour qvå tes fils arrive moa. priere, Lorsque dejä jentends 1a voix de. Dieu, De mon tombeau jai soutenu Ia pierre. ) Mon bras se lasse; elle retombe. Adicu! O Frankrike, farväl! Min tid är lidet. Tillbedda, dyra mor, mitt afsked tag. . Ditt namn jag sist vill stafimmia här i tiden, Ej sör du egt mer älskande än jäg, Till dig jag sjöng som-barn, när än min tunga Knappt språket lärt; från döden gubben stjäl Ett. ögonblick, att än en gång få sjunga Sin kärlek. Gif för den en tår. Farväf! När tio kungar åkte, gudlöst blinda, Triumftåg på din kropp, hvars hjertblod flöt, Med deras purpur sökte jag förbinda n) De djupa sären, balsam der jag göt, Din ofärd himlen till det bästa vände, Och sekler dig välsigna må med skäl För det i verlden du den tanke sändt Hvars sköna frukt är Jemlikhet. Farväl! Mig grafven fämnar, Frankrike, förljufva -) De käras smärta, dem jag lemnar qvar! Det är din pligt erfiöt den stackars dufva, Som aldrig på ditt fält än plundrat har. Att denna bön er hinne, bröder alla, När Herrans röst ren ljudit till min själ Jag hindrat stenen öfver grafdörrn falla, Nu dighår armen; stenen föll. Farväl! kula ratt net Ecke. ——— R Konversationskonsten. Af E. Deschaaels bekanta försök till en konversationens ; historia har en ny upplaga utkommit, och säkerligen ) skall mången med nöje läsa detta pikanta arbete. i Det har lyckats författaren att med lysande bevis ådagalägga, det han sjelf fullkomligt förstår den konst, I; öfver hvilken han skrifver. Han vet att vara underi hållande, och hans yttrande, att den franska qvickÅ heten egentligen är förståndet utportioneradt i gni stor,, vinner genom honom sjelf bekräftelse. — Han börjar sin konversationens historia med Platos gästabud och Ciceros samtal. Derifrån öfvergår han till medeltidens ridderliga fursteborgar, der trubaduren undervisade riddang, och damer i den glada vetenskapens, konst. sprunget till den äkta konversationen härleder han från en roman, Asträa, som i början af sjuttonde seklet utkom i Frankrike och hade en exempellös framgång. Författaren, Honor dUrfe, framställer i sin bok idealet för en glad lefnadsnjutning, i hvilken hufvud och hjerta taga lika del. De hemliga önskningarne hos hela den tidens bildade allmänhet tyckas vara uttalade i detta arbete. Författaren erhöll från alla håll de mest smickrande bref och komplimanger. Bland annat emottog han från Tyskland en skrifvelse, deri ett antal förnäma herraf och damer gåfvo honom tillkänna, att de bildat föreningar för sällskapslifvets njutningar efter de mönster han uppstält samt grundat en högskola för det äkta galanteriet. Hvarje person, som deri blet intagen; erhöll ett namn ur hans roman. Medlemmarnes antal var ganska stort, ty mer än hundra personer förekommo, som alla voro förälskade och dygdiga, bådadera nödvändiga egenskaper för lärjungarne i denna sällskapslifvets och kärlekens akademi. Med denna inrättning uttrycktes symboliskt, att umgänget med ädla qvionor var grundvilkoret. för den åsyftade nya själsriktningen. — Den kyska kärleken, sådan den framställes i Asträa, utgjorde ett slägs protest mot franska hofvets sedeförderf på huset Valois öch Henrik IV:s tid. Derföre lofordades boken till och med af de andliga, bland hvilka den särdeles hos den helige Frans af Sales väckte stor entusiasm. Det stora inflytandet af denna roman, vid hvafs läsande våra förfäder greto oeh vi skratta, bör hufvudsakligen tillskrifvas den omständigheten, att-den utkom just i rättan tid. Det har funnits flere sådana arbeten, hvilka gifvit luft åt det allmänna tänkesättet vid någon viss tidpunkt och dymedelst väckt den lifligaste entusiasm. För litteraturhistorien är det icke utan betydelse att denna roman från sjättonde århundradet sträckt sitt inflytande ända iu i vår tid. Hjelten i densamma, Celadon, är omisskänligen förebilden till typerna för den sentimentala kärleken, Siegwart och Werther. — Kort efter Asträa, utkommo i Frankrike en mängd romaner i samma genre; hvilka blefvo föremål för ifriga diskussioner och förånledde bildandet af de s. k. litterära salongena. Också har man icke utan skal påstått, att det berömda blåa rummet i hötel Rambouillet var den franska konversationens vagga. Under Fräankrikes snillrikaste qvinnors auspicier utvecklåde sig kooversationskonsten hastigt till full blomma, Damerna voro männernas lärarinnor i fina seder, takt, elegans. fin känsla och skarpblick, Männetna meddelade i utbyte härför sina skatter af djupsinnighet och kunskaper. Denna vexelverkan inom sällskapslifvet gjorde de lärda till hofmän och hofmänhen till lärda; qvinnan riktade mannens hjerta, och manned qvionans förstånd; — Då den tidens utvalda voro tillsammans. förekommo ofta reflexione och uppställande åf reglor med afseende på konversationskonsten. Larochefoucauld var härutinnan en mästare, öch äfven i vår tid torde ett och annat yttrande af hohoni vara ai intresse. Orsaken, hvarföre -döt gifves så få perso-: ner, säger han, som hafva ett behagligt konversationssätt, ligger deri, att de flesta tänka mera på hvad de sjeltve vilja säga än hvad andra säga. Då man sjelf har lust att tala, är man vänligen döf för andra... Men -det är nödvändigt att höra med uppmärksamhet, äfven om det endast pratas lappri. Afven bör man icke för tvärt afbryta eller motsäga. Man måste söka uppfatta andras tankar, visa att man förstår dem och uppmuntra dem med något passande ioford, då de deraf visa sig förtjentå. Man undvike att gifva sig min af som hade man alltid rätt och yttre aldrig något i tonen af auktoritet, ja man förborge sorgfälligt sin egen öfverlägsenhet. Det är tillåtet att hålla fast vid sin mening, då den är förnuftig, men också måste man gifva vika för förnuftet, dess talan må föras af hvem som helst. Dock får mån, vid det man följer dess lagar, aldrig såra i andras känslor och framförallt aldrig visa förakt för deras yttranden. Man kan till sin natur vara all varsam Fark dock någon gång yttra muntra och skämt s samma saker; men man vakte si har anlar för satir så vida man in tunga, m man