stå med det organiska lifvets såväl normala som abmorma förhållanden. Redan i tidiga år uppöfvas med omsorg minnet genom den med dikter sammanväfda regenthistorien, den föränderliga politiska geografien, m m., men uti de oss närmare stående, beböfliga kunskaperna, om memiskokroppens oföränderliga töpografi och reglorna för ett ordnadt dietetiskt lefnadssätt, utav hvilka insigter vi ständigt fela mot naturens lagar och sjelfve förkorta väralefnadsdagar, derom erhålla de uppväxande ingen kunskap, utan måste med helsans förlust sjelfva oftast dyrt köpa sig erfarenhet 1 den högre lärdomsskolan har väl ett inskränkt rum lemnats åt de för förstånäskraftens skärpande och för det praktiska lifvet så vig-j. tiga naturstudierna, men redan vid en blott flyktigt: blick på den nya skolordniugen Tuner man genast, att språkstudierna allt framgent äro bestämda att ntgöra elementarläroverkens hufvudsakligaste läroämnen. De i folkskolan anbefalda öfningar uti innanVisning, skrifning och räkning, med åsidosättande af) all undervisning i kroppens stärkande och helsans vård, äro af föga gagn så länge de fattiga icke med: delas någon slöjdundervisning, hvarmed de skulle kmnna förtjena sitt uppehälle. Den obemedlade har efter slutad skolgång endast erhållit till försörjningskapital några lättglömda utanlexor och en ofta nog knäppt läslig handstil. Skulle dei skolorna nu öfvade studierna betraktas från den praktiskt nyttiga sidan, komme onekligen flere af de der framstälda läroämnena att undanträngas af andra för ungdomen vida behöfligare kunskapsgrenar. Tages icke den inre och yttre menniskans utveckling samtidigt i betraktande, är syftet för en sann uppfostran förfeladt. Ty liksom kristendomens höga ändamål är att förena hela menniskoslägtet genom kärlek och bildning till en enda samhällskropp, likaså måste ock uppfostran hafva till sin uppgift att ställa kroppsoch själslifvet i nära förening med, hvarandra, helst en förbättrad uppfostringsoch undervisningsplan är enda medlet att inskränka antalet af de i vår tid sig mer och mer förökande fattighusen, sjukhusen och fängelserna. Med dessa inledningsord går jag nu att, enligt kongl. direktionens anmodan, ödmjukast yttra mig öfver det af koogl. riksantiqvarien och riddaren m, m. Hildebrand i kongl. direktionen afgifna anförande. Sedan skadligheten af ett för skolungdomen uthålligt stillasittande, liksom nyttan af en rätt ordnad kroppsrörelse börjat draga uppmärksamhet åt sig, samt på grund deraf den för rikets elementarläroverk nu utfärdade stadga föreskrifver, att ej flere än tre lärotimmar må på hvarandra följa, samt att fem till tio minuters ledighet mellan hvarje lärotimma — inberäknad i lärotiden — skall lärjungarne medgifvas, bör denna längesedan behöfliga nya anordning, hvilken sålunda lemnar någon tid öfrig för kroppens behöfliga utveckling, ej allenast kunna befrämja helsan, utan fastmer gifva uthållighet åt själskrafterna, hvilka hos nutidens ungdora i allmänhet visa sig slappa och tröga till följd af kopp nedsatta förrättningar. Då emellertid denna för helsan afsedda frihetstid ofta af ungdomen dertill ej rätt användes, och ändamålet sålunda förfelas, samt slå äfven i öfrigt detta stadgande icke närmare föreskrifver hvad skolungdomen under den medgifna ledigheten har att iakttaga, föreslår riksantiqvarien Hildebrand i sitt anförande, det dessa från läsning lediga mellanstunder måtte användas till gehomgående af några fristående gymnastikrörelser. Införandet af dessa öfningar — längesedan af centralinstitutet påyrkadt — bör så mycket hellre tillstyrkas, som desamma icke allenast genom våckande af ordningssinnet äro af vida mera ingripande, mera väsentlig nytta än hvad som ungdomen kan hafva att som winst påräkaa under de i allmänhet ordningslösa 1lekarne, utan emedan de äfver tjena att kraftigt motverka den sjukliga blodförändring, som städse genom stillasittande föranledes, och hvilken grundlägger tröghet, lättja och slapphet. Men den mest framstående fördelen af ett under uppföstringsåren rätt begagnadt afvexlande mellän inteilektuelia och gymnastiska öfningar visar sig i verkan på de inre för mögenheterna, hvilka genom själsoch kroppskrafternas vunna ömsesidiga jemnvigt blifva i besittning af en kraftigare, mera uthållig arbetshåg, mera skärpt omdöme, följdt af ett lättare, lugnare lynne, en fastare vilja att motstå lustar och begär. Hit tills har likväl tiden för användande af gymnastik i de få skolor, som deraf ännu fått begagna sig, i allmänhet varit alltför knapp för att den fysiska uppfostrans flersidiga verkningar på Melsan, på arbetsförmågan och den sedliga känslan skulle hafva kunnat göra sig fullt gällande. Blefve teremot det af riksantiqvarien Hildebrand framlagda, lätt verkställbara förslaget antaget, skulle ej, såsom nu är fallet, läsningen i skolorna så ofta behöfva för sjukdomsfall afbrytas, emedan ej förnekas kan, att ju de fysiska organeraa äro vid den intellektuella bildningen städse medverkande och kunna sålunda under olika förhållanden lika mycket hejda som befrämja själs kraften. Då nu stillasittandet, oberäknadt dess skadliga inverkan på sinnet, företrädesvis nedsätter lun gans och hjertats normala fria verksamhet, till följc af den framåt lutande krokiga ställning, som gemen ligen intages under läsning, dervid såväl bröstkor gens som underlifvets inelfvor sammanpressas, bä detta menliga inflytande på blodets animalisatio: likväl kunna afböjas genom en eller annan mella: kJärotimmarne införd fristående eller frisittande gym mastikrörelse, som skolgossarne under någon af d äldres tillsyn utföra. Dessa mellan lärotimmarn medgifna fristnader böra dock ieke uteslutande upp tagas af fristiende gymnastik, utan utbytas mot del uppställning på. led, vändningar, marscher, gymna stiska lekar, öfningar i de allmänna gevätshandgrep pen och i bajonetifäktning, hvartill träkolfvar kunn begagnras; dels ock, för röstens och taktsinnets öf vande, omvexla med springmarscher eller med olik ordnade rörelseföljder, under uppläsande af någo metrisk utanlexa eller någon lätt utförd sång, hvi ken senare i allmänna skolorna icke borde vid böne stunderna få försaummas, såsom på en gång väckand det andliga sinnet och stärkande andedrägtsorganer Då, — Vigten och nödvändigheten af röstens utbi äande i omfång, styrka och behag, såsom ett mede för att tillika skärpa hörselsinnet och den rena tor uppfattningen, hafva likaledes blifvit i skolorna mir äre afsedda, Genom uthålligt skrikande vid lekstu derna, kan väl lungan delvis vinna en viss grad s styrka, men detta inskränket tonomfånget, gör. röste sträf och oböjlig, jemte det att örat blir okänslig för diatoniska, rena ljudförhåhanden. En med sat ma ljudhöjd förtsatt innanläsning tröttar och bedö var icke blott den läsande, utan äfven den åhöra de, ty på samma grund, som den framlutande en handa ställningen på skolbänken försvagar och ma tar ryggens muskulatur, betager densamma dess no mala sammandragningsförmåga, inskränker dess r relsekraft, sammanpressar inelfvorna och gör ryg