Aftonbladet – 12 november 1857, sida 2

funnit invånarne så intelligenta, och att döma efter yttre tecken så välmående.! De äro i alla afseenden mera angenäma än deras bröder i södra Norge, trots det mörkasoch vilda sceneri, i hvilket det blifvit deraslott att tills bringa sitt lif. Följande morgon, när jag kom på däck, hade sceneriet undergått en underbar förvandling. Öarne voro höga och brantä, mnppstigande som torn och pyramider från vattenytan och grupperade i den mest fantastiska oordning. Man känner sig i förlägenhet att beskrifva ett sådant seeneri. Der fins ingen centralfigur, ingen framstående karakter, inga skarpa kontraster, som kunna: tjena. till ledning för att göra sig fattlig. för läsarens fantasi. Allt är förvirradt, oredigt, kaotiskt:. Man börjar att fatta den gamla nordiska myten om jätten som kastade dessa stenar 1 ett fåfingt försök att hindra Allfader från att fullborda verldsskapelsen. Stora som de äro, hvar för sig, förvirras man till den grad af deras antal och det fantastiska sätt hvarpå de tyckas dansa omkring en, då ångaren ilar fram i denna vattenlabyrint, att man knappast egnar dem den uppmärksamhet de förtjena. Tag nästan hvilken som helst af dessa hundratals klippor och placera dem hvar som helst i det inre at Europas eller Amerikas kontinenter, och, den skall bli besökt, aftecknad och besjungen i oändlighet, Slutligen sågo vi i vester, långt ut i hafvet Threnens fyra torn uppstiga många hundra fot lodrätt ur böljorna. Framför oss lå; Hästmannen, som betslar sin granithäst cd polarcirkeln. Först visade han: sig som ett fyrkantigt torn höjande sig från en irregulier klippmassa, men allt som vi kommo närmare, afrundade sig ett kolossalt hufvud i toppen och en lång mantel föll i djupa veck från den breda skuldran öfver hästens sidor. Ännu såg man dock ingen häst; men kaptenen förde ångaren ett stycke ur sin kurs, och nu låg, på en eng. mils afstånd, hela den ofantliga 1500 fot höga kolossen klart framför oss. Ett långt skägg nedföll från det majestätiska jupitershufvudet; och hästen tycktes, med spetsade öron och krökt hals, färdig attstörta sig i hafvet; sadeln hade glidit fram så att ryttaren satt. på hans hals, men med högt buret hufvud, liksom resignerad i sitt öde och kastande en sista blick öfver verlden. Var det ej Allfader Odin på sin häst Sleipner, öfvergifvande det nya slägte, som upphört att dyrka honom? Orientens kolosser — Ramesses och Brahma och Buddha sjunka ned till obetydlighet inför detta sublima naturmonument åt nordens hängångna gudar, Vid det lilla fiskläget Anklakken, i närheten af Hästmannen, pågick som bäst marknad, och ett tjog eller mera små kustfärare, rikt utsirade med norska flaggor, lågo der för ankar. Dessa jakter, som de kallas, hafva en enda mast med ett stort fyrkantigt segeb fullkomligt liknande de japanesiska fiskardjonkerna; och deras skrof äro knappast mindre tunga och klumpiga. Deäro de norska fartygen för ett tusen år sedan, och alla försök att införa en bättre form på dem ha vårit förgäfves. Men den romantiske resanden får dock ej föreställa sig att han i dem ser vikingarnes drakar, hvilka voro fartyg af ett helt annat slåg och som längesedan försvunnit. Jakterna äro tröga, men goda sjöbåtar, och som. artikeln skyndsamhet ej är i efterfrågan någonstädes i Norge, uppfylla de förmodligen alla fordrins gar lika bra som mera rationella farkoster. De, som vi sågo, tillhörde köpmän, som kryssa utefter kusten om somrarne, för att besöka den mängd af marknader, som här hållas och tyckas utgöra folkets största förlustelse.. De medföra åtminstone något lif och rörelse i dessw eljest tysta ödemarker. Vi ha ombord åtskilliga reseeffekter, tillhöriga en engelsman, som veckan förut gått i land för att se en sådan marknad och blifvit qvarlemnad af ångbåten. Han hade ingenting med sig mer än kläderna han bar på kroppen och förstod intet ord norska. Vår kapten håller derföre, vid hvarje ställe der vi lägga till, en noggrann utkik efter en melankolisk flgur med förstördt utseende, såsom han väntar att få se sin engelsman, Hela eftermiddagen hade vi en fortsättning af samma underbara sceneri, — ättestupor af röd granit, tusen fot höga, med tornprydda spetsar och de täckaste gröna dälder emellan sig. I öster utsträckte sig ofantliga snöfält, fjellkedjans eviga glaciirer. Som vi kastade blicken uppför Saltenfjord, medan vi passerade dess mynning, visade sig Sulitelmas snöbreer på omkring 50 (eng.) mils afstånd. Vi kommo derefter till den lilla staden Badö, der vi stannade öfver natten. Dem utgör en samling af träkojor med torftak och hyser ungefär 300 invånare, Solen gick ned litet före kl. 11, men lemnade efter sig en prakt i färger, som jag aldrig sett öfverträffad. Lapplands snöberg voro förvandlade till skarlakansröda, lågande pyramider, vid sidan af hvilka Alpernas praktfullaste solnedgångar skulle förefallit matta och tama; Horisonten var en enda duk af saffran, ambra och rosor, återspeglade i det kristallklara hafvet, och Landegodes klippö i: vester blef en massa af violett, medan dess spetsar brunno i karmosinfärg, Jag satte mig ned på däcket och försökte att afteckna detta praktfulla skådespel i färger, på hvilkas sanning ingen skall tro när jag kommer hem. Förr än jag slutat blef den aftonrodnad, som kastat sitt skim