Aftonbladet – 12 november 1857, sida 2

sen, att ett resande herrskap nyss ankommit, som efterfrågade hennes rum. Augusta kastade en schalett öfver axlarne, såg efter om sängen var väl uppbäddad och rummet städadt, och tillsade om en större kaffepanna med tillbehör af bröd och grädda, och hon hade knapt hunnit göra denna tillsägelse, förr än Maria, lik en bekant från gammalt, föll i hennes famn och kysste henne. Augusta efterfrågade unge herr Nordstrand, och Maria upplyste, att han genast skulle hafva äran infinna sig, sedan han affirdat gossen, som borde hemtaga tantens häst och trilla. Och innan de båda flickorna visste ordet af, och till och med innan kaffet var islaget, voro de dusystrar, Säg mig nu, bästa. Maria sade Augusta, åtminstone en del af hemligheten. Genastr, förklarade Maria, och hemligheten fullständig. Du kan aldrig tro, huru det smärtade oss, Robert och mig, att erfara tants beteende. Vi funno genast, att det icke gick an att låta dervid bero. Robert har, emot sin vana, fallit på en, i mitt tycke, god ide, den han slutligen i går afton förmått tant att godkänna, hvilket — såsom dä strax skall få erfara — tydligen visar, att gumman egentligen för sin egen del är så uppskrämd för koleran. — Roberts id, på hvilken äfven den nödvändigt måste ingå, är den, att vi under dessa närmaste dagar göra en resetur omkring till de vackra bruken. Blir det inte någonting förträffligt? Jag har så litigt glädt mig åt denna resa, att jag sofvit mycket litet i natt. Det är märkvärdigt, att jag likväl känner mig så hvilad och så rask, som jag gör, tillade den rosenkindade sprittande glada flickan, som snarare tycktes aldrig kunna sofva. Men huru unna vi resa ensamma ? Hör nu stadsdamen barat Vi hafva ju Robert till kavaljer och beskyddare. Jag tror, att verldstonen öfverensstämmer med den temligen säkra erfarenheten, att en ung kavaljer är för en flicka en farlig persedel, men för tvenne på en gång så .god som en fars bror. .