gonrodnad på den andra, vch fjälltopparne brunno ånyo i morgonens lågor. Sommaren i norden vänjer folk snart vid det fashionabla lifvets vanör. . Likasom mans nen, hvars finster Sydney. Smith. täckte fur, sof hela dagen, emedan han. trodde, att det var natt; likaså håller man sig vaken hela natten, emedan man glömmer, att det icke är dag, . På ett mystiskt sätt blir man bedragen på tiden,:och. den. sol; som går ned: klockan 1, tyckes-ej försinka sig längre än den, som går ned kl. 7. Man vill njuta af aftonskymningen en eller annan timma, innan man går till sängs, och utan att man vet ordet af börjar det att dagas. Det förefaller uppoch nedvändt att gå in för att lägga sig attsofva vid dagsljus, men icke desto mindre sofver man till kl. 8 eller 9 och stiger upp blott föga vederqvickt af sin hvila. Man saknar det angenäma inhöljandet i mörker, det behagliga, välkomna dunkel, som döfvar det ena efter det andra af ens sinnen, likasom blommans kronblad sluta sig under nattens vederqvickande dvala. Ljuset skimrar genom ögonlocken under sömnen, och ett slags nervöst lif hos kroppen, som borde slumra, håller sig vaket och 1 verksamhet. Jag börjar redan känna mig medtagen af det beständiga dagsljuset, trots dess nyhet för mig och de många fördelar det medför för en resande. ! Från Bodö kunde vi skönja Lofodens öar, hvilka upptaga hela horisonten i norr och vester, höjande sig, likt blåa sågtänder, bakom den vidsträckta ytan af Westfjorden, hvilken sskiljer dem från ögruppen vid kusten. Följande morgonen begåfvo vi oss in uti en fullkomlig labyrint af klippor, sedan vi paseerat Grotö och styrt tvärs öfver fjorden till Balstad på Vestra Wegö, en af. de yttersta öarne. Denna väg är ofta ganska besvärlig, isynnerhet då vinden blåser från sydvest och rullar Atlantiska hafvets tunga vågor in uti fjordens öppna mynning. Vädret var oss ganska gunstigt, tydet var klart, och en lätt nordlig bris spelade öfver det lugna hafvet.:. Den långa raden af taggiga klippspetsar, hvilken sträckte sig från Veeröe mot sydvest till Hindöens jättehöga bergsåsar i nordost, förenade sig på afstånd med fjellryggen på fasta landet bakom oss, bildande en amfiteater af spetsiga, snöklädda toppar, hvilka upptogo fem sjettedelar af horisontens hela båge och säkerligen till antalet utgjorde icke mindre än ett par hundra. Von Buch jemför Lofoden med en hajs tänder, och de flesta resande efter honom hafva upprepat denna liknelse, men jag fann den icke så särdeles användbar. Spetsar i form af hajtänder finnas här och der, der är sannt, men Norges egendomliga bergsformation — vidsträckta platåer, som löpa utåt bergens ryggar — sträcker sig ända till dessa öar, hvilkas enda dalar äro de, som mynna åt sjön, och hvilkas inre delar bestå af obeboeliga snötrakter, för det mesta belägna ofvanom snögränsen. Då vi nalkades öarne, hade vi en tydlig öfverblick af ögruppens yttersta förposter — de fasta bålverk, mot hvilka Atlantiska oceanen fåfängt uttömmer hela sitt raseri. På denna sida om Veeröe ligger den stora Mosköen, mellan hvilken och en ofantlig enstaka klippa midt uti det sund, som skiljer dem från hvarandra, den ryktbara Malströmmen flyter — numera tyvärr nästan lika mytisk som den stora sjöormen i de norska fjordarne. Detär skada att våra pojkårs geografiska illusioner icke hålla streck. Man lär sig, att dånet från Niagara höres på ett afstånd af 120 eng. mil, samt att några indianer uti sina kanoter vågat sig utför vattenfallet utan att skadasn. Nåväl! sagan om indianerna må gerna fara, men det är temligen nedslående, då man för första gången stiger af vid Niagarastationen och icke förnimmer något annat ljud än: Skall det vara en vagn? Behöfver herrn rum ? Så förhåller det sig äfven med Malströmmen, som på min :skolkarta var utmärkt med en stor spirallinie, hvilken ingaf mig föreställningen om en förfärlig hvirfvel af hafsströmmar, uti hvilken föreställning jag till yttermera visso styrktes af upplysningen, att fartyg ej kunna gå strömmen närmare än 7 engelska mil,. I Olney fanns till och med en tafla, föreställande en olycklig båt, som var halfvägs inuti hvirfveln. Jag hade, då vi färdades utefter kusten, uppvärmt min inbillningskraft med Campbells klangfulla vers: Round the shores, where runic Odin Howls his war-song to the gale; Round the isles, where loud Lofoden Whirls to death the roaring whale; och då vi blickade ut öfver den lugna vattenytan åt Mosköe till, föll lusten åter på oss att göra en utflykt dit vid återkomsten från norden. Men enligt kapten Räös och andra nyare auktoriteter som jag rådfrågat har Malströmmen förlorat alla sina fasor och lockelser. Under vissa förhållanden i vind och ström bildas visserligen cen hvirfvel i sundet, som kan vara farlig för små. farkoster, men stället är på långt när ej så fruktadt som Saltenfjord, der strömmen inrusar med en förfärlig fart och ofta slukar fiskarbåtar. Det är eh allmän tro, att en af de klippor, som förut gjorde Malströmmen så olycksbringande, blifvit bortnött eller att någon underjordisk konvulsion egt rum, som förändrat vattnets verksamhet; på annat sätt är det omöjligt att förklara den ryktbarhet denna hafsström en gång hade, (Forts.)