inom utskettet och presteståndet vid 1809 års riksdag, anför slutligen författaren följande ur Svensk Kyrkotidning: En ickeringa upplysning i förevarande fall bör tydligen kunna hemtas af de mäns yttranden, hvilka sjelfva deltagit i grundlagens stiftande och sålunda väl bäst böra veta, huru dess ord äro att förstå. Tager man kännedom om -den diskussion, som vid 1809 års riksdag blifvit. förd rörande regeringsformens 16 S, så finner man , att hvarken 8:s motståndare eller försvarare ansett den åsyfta en religionsfrihet, igenom hvilken statskyrkans förhållande till affällingar eler främmande religionsbekännare blefve alldeles oförändradt. Motståndarne tala om den stora vådan af S:s antagande; och försvararne orda till förmån för en allmän religionsfrihet, anförande dervid de skäl, som ännu i dag visserligen äro utslitna, men ingalunda obegagnade. Sålunda heter det, ätt religionen är en fri sak, att samvetstvånget väl skapar skrymtare, men icke sanna kristna. att kyrkans tjenare skulle blifva mycket mera nitiska och andekraftiga, i fall de ieke hade de borgerliga strafflagarne att lita sig till, och mera sådant, som man sedan mycket ofta fått höra. Men — fråga vi — skulle man väl hafva gjort sig besvär med att hålla dylika patetiska tal till försvar för en allmän religionsfrihet, i fall ingen sådan till antagande varit i fråga? Ehuru till vederläggning af sådana arguraenter, som deaf Svenska Tidningens recensent begagnade, näppeligen hade gjorts behof af hr Naumanns skarpsinnighat, ha vi dock ansett ossyböra meddela Aftonbladets läsare hans här, ofvan refererade svar, hvaraf äfven mångenuppriktig prelatvän i det sista anförda citatet ur Svensk Kyrkotidning kan med lugnadt hjerta inbemta, huru frågan upp: fattats af Bierarkismens mest framstående sakförare i Sverge. s