Aftonbladet – 4 november 1857, sida 3

ezde några sådana talanger till sin disposition för värfvande af proselyter. Men jag anser en sådan talang kunna blifva farlig äfven inom representationen, särdeles uti en fråga sådan som denna, der partiåsigter vilja göra sig gällande; och der en öfverspärid fantasi lätteligerr kan bådermissleda och missledäs. När jag någon gång hör en sådan talang här uppträdå, ehvad det sker inom finansernås om: råde, eler inoro lagskipningens, följer jag alltid ta: laren Thed spänd uppmärksamhet från början till slut; och låter äfven mig hänföras att deltaga ide bifalls: ttringar, som åt framställningen egnas; men under elfva talets afhörande låter alltid inom mig hörd sig en varnande röst, som säger: var på din vakt! akta dig så att du ej på. de vackra satser och san? aningar, -som nu uttalas, kommer att, lika med ta ren sjelf, grunda en annan slutsats än den, hvartill premisserna berättiga, eller som åtminstone till. sitt omfång är vida större än den borde vara. Det är ett sådant varningens ord, som jag nu tager mig friheten att till eder uttala, ty, äfven om den af mig åsyftade : värde talaren, uti hvilken I sannolikt redan igenkänt hr Pehr Reinhold Tersmeden, skulle genom sitt glänsande tal bevisat, icke ullenäst att iandsförvisning ej vidare bör åläggas; utan äfven att affall från den lutherska läran bör tillåtas och att således den bestående lagen bör ändras, så, märken det noga, mina herrar, följer dock ingalunda häraf, att det nu framlagda lagförslaget bör antagas, eller att det är sådant, att det i sitt närvarande skick kan antagas. Ehuru egentliga föremålet för dessa sanimankomster, så vida något praktiskt resultat deraf skall uppkomma, väl onekligen är att stadga vårt omdöme derom, huruvida det af K. M:t framlagda lagförslaget är af sådan beskaffenhet, att det kan antagas eller icke, så ingick dock den värde talaren derom icke i den ringaste undersökning, utan tillstyrkte ett obetingadt godkännande äf förslaget. Hvad den värde talaren sålunda underlåtit skall jag fullgöra och, såsom jag hoppas, tydligen ådagalägga, att det kongl, förslaget icke är af beskaffenhet att kunna antagas. Hufvudfrågan är, såsom vi alla, veta den, huruvida det bör vara tillåtet att affalla från lutherska läran, eller: ej.. Denna fråga sönderfaller uti trenne. Första frågan är nemligen den, om en sådan rättighet redan finnes uti grundlagen medgifven. Besvaras denna fråga med nej, så blifver andra frågan den, om en sådan rättighet bör medgifvas; och om denna fråga besvaras med ja, så blifver tredje frågan den, på hvad sätt och under hvilka vilkor den bör medgifvas; samt om det kongl. förslaget innehåller de bestämmelser; som i afseende derpå erfordras för samhällets trygghet och lugn. Hvad nu den första frågan beträffar, har här visserligen blifvit sagdt, att-denna fråga ej skulle ega någon praktisk betydelse. Detta yttrande, meddeladt af en Konungens rådgifvare, har dock ej kunnat undgå att väcka min förvåning, helst det kongl, förslaget just utgår ifrån och stöder sig på det antagandet, att en: sådan rättighet skulle vara uti 16 R. F. medgifven, ehuru detta stadgande de i lagskipningen ej blifvit så tillimpadt. Under diskussionen har man nu å enå sidan, för att visa att nämde rättighet redan blifvit genom berörde grundlags medgifven här uppläst särskilta ledamöters: yttranden vid 1809. års riksdag, och har man å andra sidan för att bevisa motsatsen -likaledes uppläst andra ledamöters yttranden samt åtskilliga författningar. Detta bevisningssätt lämpar sig mycket väl för en tryckt afhandling, men ej för ett muntligt föredrag, emedan man dervid svårligen kan vara säker om att hafva rätt uppfattåt: det upplästa. Jag skall icke trötta eder med någon sådan uppläsning, desto mindre som det efter min åsigt alldeles icke behöfves för att stadga sitt omdöme i frågan. För att erhålla en fullkomligt klar och bestämd öfvertygelse derom, huruvida 16 RB. F. berättigar till affall från den lutherska läran eller ej, erfordras efter min öfvertygelse endast att uppoffra 5 minuter för att hemma på sin kammare uti ostördt lugn genomläsa 5-rader uti nämde , såvida hemligen man ej redan har för en viss partiåsigt blifvit en så afgjord anhängare, att man ej vidare. är mottaglig för några skäl. Denna läsning må, dock:ej tillgå så att. man stannar med första raden, utan bör man oafbrutet fortsätta läsningen till slut, Då jag ejbesvärar eder med afhörandet af några författningars eller yttrandens uppläsning, torden I, mina herrar, ej illa upptaga att jag nu här uppläser dessa rader, ehuru de redan .flera gånger blifvit för eder upplästa. De hafva, såsom I veten, följande lydelse: .-Könungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta Här stanna de, som vilja se en Thotsatt mening till den jag funnit och fortfarande finner vara i denna uttryckt, samt utropa: här står ju med tydliga ord stadgadt, att könungen ej eger att låta tvinga någons samvete, hvaraf följer att alla ega fullkomlig..samvetsfrihet och rättighet att öfvergå till hvilken troslära de behaga,. Jag frågar om någon bländ eder verkligen kan föreställa sig, att 1809 års grundlagsstiftare skulle hafva varit sådana dårar, ätt de trott det någon annan än den Allvetaude Guaen kunde inER i me! samvete. och att deaf sådan d g behöfva uti grundlagen förbjuda den ena menniskan att intränga i den andras sämvete och der utöfva något tvång? Grundlagsstiftarens verkliga mening med de nyss citerade orden inhämtas ju tydligen af de omedelbart derefter följande: utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin (dess) religion, så vidt hän derigenom vickestöI. rer samhällets lugn, eller allmän förargelse åstadkommer. Dessa ord utmärka först och främst att grundlagen antager, att hvar och. en skall tillhöra en viss religion, och för det andra, att deh åt alla rikets medlemmar tillförsäkrade samvetsfriheten består deruti att konungen bör skydda ej blott statskyrkans bekännare, utan äfven alla andra rikets undersåtare vid.en fri utöfning af deras religion, så vidt de derinöm icke störa samhällets lugn, eller ällmän förargelse åstadkomma. Då nu konungen har förbundit sig att skydda (bevara) t. ex. våra barn vid en i fri utöfning af. deras religion, Sdm ju är den lutherska, huru kan: män då rimligtvis påstå, att konungen lemnat det utlofvade skyddet, om han låter våra bam dragas ifrån den religion; hvaruti de blifvit uppfostrade och kastas i dess värsta fiendes, uti katolieismens öppnade famn? — Då nu allt ifrån första gången jag gonomläste 16 5 regeringsformen det visat. sig. tydligt för mig, att denna ej berättigade till affall från den rena evangeliska läran, samt dette för min uppfattning framstått så solklart, att jag. om jag varit akademisk lärare, ej skulle hafva drait i betänkande att improbera den student, som uti en examen lemnat: en dylik uttydning af detta lagstadgande, hvilket jag ullthittills föreställt mig icke rimligtvis Kunna: uttydas på mera än ett sätt, så torde det ock vara ganska naturligt, att det måste i högsta måtto väcka min förvåning att erfara, ej allenast att en akademisk professor, som, enligt Et värd talares vitsord, skall vara en utmärkt rättslärd, från trycket utgifvit en hel afhandling för att bevisa att nämde S, i motsats till hvad jag hittills trott vara solklart, skall berättiga till affall, utan äfven att sjelfva justitiestatsministern synes hafva antagit denna professorns uppfattning såsom den rätta. Dessa båda omständigheter skulle måhända kunnat ingifva mig den sorgliga föreställningen att jag redan hunnit den ålder, då man inom tankens område börjar blifva barn på nytt, såvida jag icke i detta afseende hade den trösten att ingen enda bland högsta. domstolens. ledamöter funnit det ifrågararande stadgaudets ordalydelse utmärka den mening, som bemiälde. professor och minister antagit såsom den rätta. Förblifvande i den öfvertygelsen att min upp fattning af det ifrågavärande Tagstädgandets ordalydelse7är riktig, måste jag således besvara den första frågan så, att rättighet till afall ifrån den rena