Aftonbladet – 4 november 1857, sida 3

RK UTE nn sn SE UMEA R ERT KA RITAS GE STAD SAGT SARAS EIS Ae: deraf framstälde den frågan: hvad viljen I göra? I kunnen, I vågen icke verkställa lagens bud — så frågar jag: hvad skullen. I mina herrar härtill svarat I, som, till stöd för edert yrkande om den nu ifrågavarande lagens upphäfvande, åberopat samma skäl, och framstält samma fråga. Hvad mig beträffar, skulle jag då, likasom nu, härtill svara, att, så länge icke deras antal, som öfverträdt lagen, är lika stört, som deras, hvilka efterlefyva densamma, måste det stå i de senares makt att finna utväg att tvinga till lågens efterlefnad, och då så icke sker, måste felet måhända sökas hos den, som är sätt till väktare deröfver. Såsom bevis derpå att landsförvisningsstraffet ej skulle kunna verkställas har man åberopat förhål-: landet med den landsförviste porträttmålaren Pettersson. Man har berättat: hurusom denne, efter att någon tid hafva såsom tiggare uppehållit sig. i Köpenhamn, skall hafva blifvit öfversänd till konungens befallningshafvande i Malmö; Nurusom denna embetsmyndighet, i förlägenhet hvad hon skulle göra med mannen, skall hafva funnit på den utvägen -att plåcera honom på en mudderpråm, som händelsevis vårit liggande uti Sundet emellan svenska och danska landet, samt hurusom man slutligen funnit sig nödsakad att hos den dömde anhållaa, tt han ville hafva den godheten att -begåra befrielse från det hönom ådömda straffet. Som denna berättelse, hvilken, på detta sätt framstäld, onekligen kan förefalla ganska egen i sitt slag, säkerligen skall blifva å nyo upprepad då frågan förekommer inom de särskilta stånden, helst man aldrig försummar att framkomma : dermed, då tal om landsförvisningsstraffet är å bane, så torde det tillåtas mig, som tillfälligtvis jast under den tid, hvarom berättelsen :handlar, kommit att göra bekantskap med den ifrågavarande mannen, att nu härom få nämna några ord. Då jag år 1855, enligt Kongl. Mäj:ts nåd. uppdrag, inspekterade rikets fängelser, Sammanträffade jag med bemälde Pettersson uti Malmö; men detta vårt sammanträffande egde dock ej rum å den omnämda mudderpråmen, der jag aldrig förr än nu hört omtalas att han skall hafva vistats, utan träffåde jag honom: å länsfängelset i Malmö, der jag med honom hade ett längre samtal, som hos mig stadgade den öfvertygelsen, att mannen väl ej kunde sägas vara fullkomligt rubbad till sina sinnen, men att man icke heller kunde antaga att han, såsom man i dagligt tal uttrycker sig, hade alla sina skrufvar i behåll. Mannens tillstånd väckte emellertid hos mig stort deltagande, och det kan således ingalunda förundra mig, om samma känslor uppväckts äfven hos andrå, samt om man till följd deraf förmått honom att söka nådig befrielse från det ådömda straffet. Ett sådant sätt att gå till väga saknar ingalunda exempel äfven i andra fall, Såsom vi veta är subordinationsbrott belagdt med dödsstraff, hvilket straff i allmänhet är nödvändigt att tillämpa då brottet föröfvas i krigstid; men då det sker under fredstid, förekomma merändels sådane mildrande omständigheter, att nåd, då den begäres, icke vägras. Många för sådant brott till döden dömde hafva blifvit uppmanade att söka nåd, men exempel saknas dock icke derpå, att den dömde, då han varit halsstarrig och ej velat efterkomma en sådan uppmaning, fått undergå dödsstraffet. Vidare har man till stöd för yrkande om landsförvisningsstraffets upphörande, åberopat att detta straff skulle innebära en omensklig grymhet, samt att det, icke utur någon synpunkt betraktadt, skulle kunna försvaras. Tilden värde representanten, som i detta afseende förebringat den vidlyftigaste deduktionen, till den, som vid näst det sista sammanträdet genom en lefvande beskrifning på cn blodig strid, som Tedan vid: ett tillfälle blifvit utkämpad emellan läsare å ena sidan och polisbetjeningen å den andra, angående besittningsrätten till en läsarepredikant, lemnat. ett öfvertygande bevis på höjden af den fanatism, hvartil denna sekts medlemmar redan Kommit, då de, hellre än att lemna predikanten ifrån sig, nästan i ordets egentliga bemärkelse slitit honom i stycken; —— tili den värde representanten, som förklarat sig vara baptisternas sakförare, och som ej gör någon hemlighei af den varma vänskap, hvarmed han är förenad mec läsarne, torde det tillåtas mig att framställa en fråga särdeles som jag anser att den sats hanisåifrigt förfäktat lättast och bäst torde kunna vederläggas genom ett-exempel: Om nu t. ex. baptisterne och Jäsarne beslöto att bilda ett särskilt rike, månne ickt då det kan antagas för gifvet, att deras bolagskontrakt, eller det nya rikets konstitution komme at innehålla :det stadgande, att detta rikesallä medlemmar skulle tillhöra baptistoch läsaresektens religion: Jag förmodar att denna fråga måste besvaras mec ja; —.men om nu efter ett eller. annat år någre a detta nya rikes medlemmar, af hvad anledning som helst, ej längre funne sig belåtne med nämde religion utan önskade att öfvergå till en annan, såsom t. ex. der katolskä, men likväl ville inom riket qvarstanna! månne då den värde representanted, om hamn vore konung i det nya riket, skulle anse sig kunna sådan medgifva; eller månne han icke skulle lemna den sungefärligen följande svar: det smärtar mig högel: gen att I ej längre finnen eder tillfredsstälda med den för vårt rike antagna religion; jag vet ganska väl att jag ej kan tvinga eller tvinga Tåta-edra samveten; att jag ej kan hindra eder att tänka och tre hvad I sjelfva finnen för godt, samt att det äfven står i eder makt att öfvergå till hvilken religion I behagenr. Men å andra sidan torde I dock icke hafva förgätit, att den för vårt rike antagna; ochaf oss alla besvurna konstitutionen bestämmer, att rikets alla medlemmar skola tillhöra bäptistoch läsaresektens religion, hvaraf således otvunget följer att, om I viljen öfvergifva denna religion, det äfven för eder -blifver nödvändigt att öfvergifva riket, samt att, i händelse I icke sjelfvc kunnen förmå eder dertill, för mig, såsom statens chef, inträder den obehagliga nödvändigheten ati tvinga eder dertill; ty, att jag, för att gå fåtalets önskan till mötes, icke kan mot det stora flertalet af rikets medlemmar bryta -den ed jag svurit, det torde för eder vara klart. Då den värde representanten är en samvetsgrann! man och således noga känner helgden af ingångna aftal, äfven ide fall; då dessa ej: äro genorå ed ytterligare bekräftade, så skall. han med:handen på sitt hjerta säkerligen ej kunna förneka, att ban ju-uti den ställning det anförda exemplet förutsätter, skulle lemna ett svar af den ungefärliga lydelse jag nu antydt; och, om så är, torde han ock uti detta svar finna en tillfyllestgörande vederläggning på den framkastade satsen, att landsförvisning ej skall kunna utur någon synpunkt försvaras. Men, ehuru jag således såsom skal förflandsföryis? ningsstraffets afskaffande icke kan godkänna de, som under diskussionen blifvit. åberopade, nemligen att affällingarnes antal redan skall uppgå till flere tusende; att porträttmålaren Petterssons landsförvisning ej skall hafva kunnat verkställas; samt att detta straff icke utur någon synpunkt skall kunna försvar ras; så måste jag öppet tillstå, att det finns ett annat skäl, som tvingar mig att, fastän det sker med blödande hjerta, medgifva, att öfvergång ifrån den lutherska till vissa andra religionsläror må blifva tillåten. Inhan jag närmare redogör för detta skäl, torde det tillåtas mig att vidröra ett par andra omständigheter. Man har under diskussionen och senast vid sista sammanträdet framstält tillv besvarande åtskilliga religionsfrågor. I fal föreslaget vore, antingen att ingen statsreligion längre skulle finnas i Sverge, eller ock att den vi ega borde emot en annan utbytas, så vore det äfven efter min åsigt fullkomligt i sin ordning att till föremål för diskussion framställa sådana frågor; men då afsigten med det framlagda förslaget ju icke är sådan, så vill det synas mig, som. skulle en diskussion uti teologiska ämnen nu endast kunna tjena till att afleda uppmärksamHeten från sjelfva hufvudfrågan. Innan jag sjelf kommer till denna, torde det tillåtas mig att uttala ett varningsord just med afseende på hufvudfrågans rätta besvarande. Vid den andra :sammankomstenuppträdde en talare -med. ett-.föredras om. efter Mil