Aftonbladet – 2 november 1857, sida 1

EE a STOCKHOLM den 2 Nov. Religionsfrihetsfrågan var, såsom vi redam nämt, i lördags föremål för behandling inom riksstånden. Om man ännt icke kan med bestämdhet afgöra det slutliga öde frågan kan komma att röna vid riksdagen, så har man dock redan det gifna resultatet, att K. M:ts förslag rörande utvidgad religionsfrihet blifvit af trenne stånd förkastadt. Hos ridderskapet och adeln medhanns ingenting fiera än detta förkastande, som skedde med 137 röstet mot 78. Behandlingen af det återstående i betänkandet, d. v. s. utskottets eget förslag, kommer aft ega rum nästa onsdags I-presteståndet blef K. Mas förslag utan votering förkastadt. Derefter blefvo de punkter af utskottets förslag, hvilka tillstyrka fandiförvisningsstraffets bibehållande och konventikelplakatets upphäfvande, återremitterade mcd åtskilliga dervid gjorda anmärkrängar; förslas en öm socknebandets lösande ock rättigheten att begagna de gamla böckernsg blefvo förkastade. I borgareståndet blef K. M:ts förslag i sim helhet antaget med 34 röster emot 11. . Bonideståndet förkastade det kongl. förslaget med 69 röster emot 21, hvarefter utskottets förslag återremitterådes med de anmärkningar, som dervid blifvit gjorda af de talare, som under diskussionen yttrade sig, och af hvilka de flesta omfattade ett af Ola Månsson uppstäldt förslag. enligt hvilket landsförvisning skulle bibehållas för utländska proselytmakare samt vid konventikelplakatets upphäfvande det stadgande göras, att vid gävinränkomst för enskilt andakt ingen skulle egå rätt att yttra sig, som ej vore inom församlingen tt. Då. man känner den anda, som råder inona lagutskottet vid denna riksdag, kan mar när stan taga för afgjordt, att någon ny lagstift-ning i ämnet vid denna riksdag icke kommer till-stånd, hvilken öfvertygelse också helt oförbehållsamt uttalådes af en-och annan bland dem, som yrkade återremiss vi beklaga denna utgång af saken för svenska tåtionens skull, som härigenom framstår inför hefa verlden i ett mycket ofördelaktigt ljus. Och har man icke skäl att häpna, då mät ser en folkrepresentation, på samma gång den medgifver, att några gamla intoleranta lagstadgandet äro omöjliga att vidare tillämpa, dock förkastar förslaget om deras .upphäfvånde och låter oefterrättlighetens, den faktiska laglöshetens tillstånd fortfara, endast för att få tillfälle att offentligen uttala sn? motvilja mot religionsfrihetens,;af alla fria och bildade natiotier erkända, princip och derigenom vid svenska tåmnet fästa nesan af en initölerahs, som nu skall visa sig härröra, icke af ett trögt fasthängande vid det gamla och obrukbara, utan af ren fiendtlighet mot den religiösa friheten, en fiendflighet, som man i teorien Vill låta gå Jängre, än tran eger någon möjlighet att låta den i handling framträda, Det sätt, hvarpå vår representation behandlat denna sak, torde dock i flera hänseenden hafva sin nytta med sig. Bland sat tjenar det ytterligare att belysa det ohjelpligt ruttna och ohållbara i vårt närvarande representationsskick. En anmärkning, sont. vi tro att mången, som närmare följt förhandlingarne, gjort, är den, att. utgången torde blifvit ganska väsentligt olika, om icke den regent, hån hvilket förslaget utgått, befunnit sig i det bes klagliga tillstånd, som för närvaratide håller bonoss. ufläganed från regexingsbestrren: JE. darhuset har i denna fråga inlagt en ny berömmelse af det tvetydiga slag, hvaraf det. under denna riksdag förvärfvat sig mera än. nder någon af de närmast föregående. Både 108 medlemmar af detta stånd och det högvördiga ståndet, hvilka eljest visst icke äro sena utt visa sig som regeringsmaktens ödmjuka tjenare, iakttog man ett beteende, som alltför slart och stundom på ett temligen oanstänligt sätt vittnade om den fullkomliga öfverygelsen derom, att det nuvarande interim i sjelfva verket icke är något interim; man såg också hopar af unga militärer komma upp på . iddarhuset, när det led mot voteringen, de flesta tan tvifvel för att pligtskyldigast bidraga till! let kungliga: förslagets nedmyllande. Rid-lerskapet och adeln satte fordöra en ära i att göra motstånd mot regeringsmaktens-itikräktlingar på nationens frihet; numera gör detta: stånd aldrig något kraftigt motstånd rst reseringen, annat än när denna i någon: mån: ippträder i folkfrihetens intrösse.Af presteståndet, d. v. s: sådånt detta stånd! ramträder på riksdagarne, väritår nationem: tet. Erfarenheten har tillräckligen tydligt vi-: at, icke minst i denna fråga, att detta stånd r den mest hårdnackade motståndare mot varje framåtskridande i humanitet, bildning ch frihet. Enstaka stämmor, sådana som rofessor Carlssons, hvilken varmt och vältaigt erinrade derom, att en statskyrka kan ega stånd utan att förfölja, och att statens lifktighet och dess kristlighet beror, icke af beännelsens, enhet, utan af den kristliga tro, om verkligen finnes och är lefvande hos fol-. et — sådana stämamor göra i detta stånd amma. effekt som ert föpandes röst i öknen. Boroareståndet har i denna sal ceåtnm I 3