Aftonbladet – 2 november 1857, sida 1

friat till Augusta B. och, till sin stora harm och förundran, fått ett afgjordt nej. Och detta, tillade han förbittrad, af flickan sjelf, .modren hade alls ingenting emot partiet .... jag trodde icke mina sinnen... men qvinnorna födas med list och koketteri, du såg sjelf hennes blickar och miner . .. och nu, utan några skäl... hon kunde icke älska mig, det var allt. Nå, men det tycker jag var nog. Fan ock; du såg ju hur hon bemötte mig... jag hade kunnat mig dj-—n på att hon var kär i mig... det är något sqvaller, något förb— prat hon fått höra. Föjer var i hög grad förbittrad och glad att få bryta ut inför mig. Jag funderade på om jag skulle upplysa honom om hvad jag förmodade vara orsaken till hans misslyckade frieri, men som det ingenting skulle tjenat till, så teg jag. Kort tid derefter reste. mor och dotter till sina egendomar och vi talade icke mera om Augusta och Föjers planer på ett rikt gifte. Nu hade sex år förgått, jag återsåg i afton den lilla tafatta förlägna flickan förvandlad till den mest förtjusande, öfverlägsna och eleganta qvinna, och såg min stackars vän lika kär och förvånad vid hennes åsyn, som hon då i sin barnsliga oskuld visat sig vid hans. Jag såg i hennes blixtrande ögon historien om det sjuttonåriga förödmjukade hjertats strider, tårar, undertryckt kärlek, samt planer till hämd, och nu dessa planers fullbordan; triumfen i de vackra läpparnes trotsiga och stolta leenden, men äfven, o ve! i ögats ofta fuktiga glans en aning om att straffet icke skulle räcka länge; ty i någon vrå af qvinnans hjerta sitter ändå alltid qvar, hur undanträngd han blifvit, en liten alf, som vid första tillfälle tittar fram och hviskar om den första kärlekensminnen. (Forts.)