som visserugen ICKe Kan. lalld, Utall SHaIt HUS skalFtilltvingax sig en. lösning.; Icke heller är det för de dissenters skuH, som finnas och som redan ha utträdt ur vårt kyrkosamfund. Det har tillräckligt blifvit ådagalagdt, att K. Maj:ts förslag i sjelfva verket icke, ger dem några förmåner, af hvilka,de icke. redan äro i faktiskt åtnjutande. Landsförvisningsstraffet kan icke och kommer icke att tillämpas. Men sjelfva det lagliga erkännandet af den sålunda ostraffadt begagnade. rättigheten skulle visserligen icke litet ha bidragit till att lugna sinnena, då deremot det i teorien fortsatta förvägrandet af denna rättighet. svårligen kan annat än väcka ny och ökad bitterhet, Och det förtroende, :som vår kyrkas presterskap skulle hakuhnat-tillvinna sig, 1 det de för förfäktandet af kyrkans läror icke egt att göra bruk af någon annan myndighet än ordets och dess öfvertygande kraft, har man geom det lagliga bibehållandet af de. gamla tvångsstadgarne, samt genom den ifver, med hvilken: dessa af det högv. ståndets egna ledamöter blifvit förfäktade, betagit detsamma. Då vi beklaga denna utgång, så göra vi det följaktligen förnämligast för kyrkans och presterskapets .egen skull. Med alla brister och all den. ofullständighet, som mån med rätta må anmärka mot det kongl. förslaget, skulle dock dess antagande i närvarande tidpunkt ofelbart hafva varit ett ganska vigtigt medel att lugna sinnena sämt LER vådor och de söndringar, hvilka hota kyrkan. För den ytterligare utveckling, som dredörna kunha erhålla, och alla de förvecklingar, som kuhbna uppstå, stå intoleransens målsmän vid denna riksdag till ansvar. f Vi ha redan antydt, att-om också religionsfrihetsfrågan vid denna: riksdag skulle: ha fal-; lit, så ha dock öfverläggningarne härom vid riksdagen Haft sin ovärderliga nytta, ej mindre för frågan än för klargörandet af be-Å, greppen, och lifvande af intresset för religiösa, och kyrkliga frågor öfverhufvud. , Sjelfva det hej lifliga! deltagande. hvarmed denna fråga blifvit följd, är -härför ett bevis. De gemensamma öfverläggningarne skola för alltid bibehålla sin historiska märkvärdighet såsom det första tillfälle i. vårt; land, då lekmännen, såsom folkets ombud, sammanträdt med : de egentligen s, k. kyrkans män till diskussion af en klia fråga. . Och vi må tillstå, så mycket ät de högvördiga må miss-1 tycka det, diskussionen har icke litet utmärkt sig tH de förras. fördel, Om. några talareå framstått, som fräniför andra ådagalagt klarj insigt af. gudaktighetens sanna väsende och det kristliga lifvets fordringar samt kännedom af historiens lärdomar som ock de frukter för menskligheten, dem religionsfriheten burit, så har det hufvudsakligen varit lekmän, då der-T emot det högv. ståndets medlemmar, hvilka dock bästborde känna de stridsvapen, med hyvilka kristna läransförste förkunnare från början vunno sina segrar, samt andan af den höga lära de äro satta att förkunua, till större delen ha förerdat tvånget samt genom en klyftig advokatyr sökt borttrassla den i sig sjelf så enkla frågan. Vi säga till största delen; ty att i detta hänseende högst aktningsvärda undantag finnas, medgifva vi gerna. Men denna en gäng offentligen inledda diskussion ssall sakerligel ICKe meller arsvamna Nos ac enskilte eller inom pressen. Ett inkast, som vi från flera bland det högvördiga ståndets medlemmar hafva hört, men det vi likväl icke påminna oss hafya hört nöjaktigt besvaradt, tillåta vi oss att här upptaga... Man har till försvar för religionstvånget af åtskilliga hört framkastas, att, likasom brott mot samhällets borgerliga lagar, såsom stöld, mord: 0. s..v., äro belagda med straff. så borde. äfven falsk lära bestraffas. Man förbiser härvid helt och hållet att staten till följd af hela sitt väsende endast eger att tillse, att ingen i handling kränker allmänna sedlighetens fordringar och undandrager sig uppfyllande af medborgerliga plgiter. Skall staten stadga straff för dogmatiska afvikelser, hvar finnes då någon verkligt bestämd gräns, inom hvilken frihet skulle medgifvas, medan utanför densamma staten skulle börja sina förföljelser? Kan man med bestämdhet uppdraga en sådan gräns, utan att vilja, i likhet med den papistiska makten, trälbinda andan och hämma den fria forskningen, den Teligiösa, utvecklingen? ; Det finnes ju t. ex. inom sjelfva den pro-T. testantiska, kyrkan så många olika uppfattningar af särskilta dogmer i fråga om dopet,å nattvarden 0. s. v. Dessa dogmskiljaktigheter må nu vara huru väsentliga som helst och äfven ha föranledt bildandet af särskilta religionssamfund, så torde näppeligen någon kunna neka, såsom äfven historien vittnar, att det religiösa lifvet kan vara kraftigt, allvarligt och verksamt både hos det ene och det andre af dessa samfund. Om dessa nu fästa sådan vigt vid dessa skiljaktigheter, att de ej derföre kunna förena sig med hvarandra i samma kyrkliga. bekännelse, är det då icke den största a och dårskap att genom tvångslagar vilja kränka deras samvete och öfvertrgelse? Oeh samhället kan genom dessa skiljaktiga bekänmelser: heller icke -söndras. Tvärtom, ju flera uppriktiga och allvarliga, om än i åtskilliga dogmer från hvarandra sig skiljande kristha en stat kan få; desto mer skall han blomstra, hvilket äfven Englands, Hollands, Sehweitz med flera andra länders exempel bekräfta. Ett folk, hvilket sålunda kommit till msigt af, hvari det sanna och väsentliga af all kristendom består, förvärfvar härigenom en sådan kraft; att äfven emot kristendomens anda stridande förderfliga läror fögal kunna skada det. Men då vi sagt detta; hafva vi äfven medgifvit, att läror: finnas, som äro i grunden falska och i sina konseqvenser förderfliga. Men dessa utestängasicke genom de konfessionella råmärken, dem man uppdragit. De kunna finnas äfven under: renlärighetens larv. Vi hafva under de gemensamma öfverläggningarne ifrån de högvördige sjelfva trott oss förmärka mer än ett spår af en sådan falsk lära. Vi fästa. oss härvid i OR RN RA TR sn flönva na