Aftonbladet – 2 november 1857, sida 1

förut... hon förstår inte alls att klä sig; jag fruktar att hon är en ohjelplig gås, och i sin mörs gedigna smak har hon heller intet lyckligt föredöme; mais quel parti å prendre, ou se plonger ou se pendre? deklämerade Föjer äfven skrattande och i samma ton. Att låta sina skor dansa bredvid sig, är en konst som icke tar sig väl ut, och att sedan trampa i kjolarne och falla öfverända är ännu sämre. Stackars liten, hon tappade också alldeles hufvudet och var nära att, till råga på olyckan, börja gråta,, fortfor han ännu småskrattande, under det han tände sin cigarr. I detsamma inkom en vaktmästare och sköt upp en dörr, strax bredvid mig, som stått halföppen. Det var ett toilettrum för fruntimmerna, och strax innanför stod Augusta med kappan till hälften svept omkring sig. Hon hade hört hvarje jord. Jag såg det på hennes blekhet, och det uttryck af smärta, harm och förödmjukelse, som lästes i hennes ansigte. Det var troligen hennes första erfarenhet af den verlds sätt att döma och reflektera, hvaruti hon inträdt. Det kalla och grymma lättsinne, som der: gör hvar och en till offer för. och hvar och en till utdelare af dessa nålhvassa förödmjukelser, som åtminstone i ungdomen göra oss en så bitter smärta, hade här känts dubbelt sårande, då det kom ifrån den hon älskade, hade kanske helt och hållet krossat hennes unga hopp om sällhet. Dessa tankar trängde sig oemotståndligt in min själ, vid åsynen af Augustas bleka ansigte, då dörren öppnades och tillslöts, och npräglade denna afton i mitt minne. Föjer hade vändt ryggen åt dörren; han var nu redan ute i förstugan och håde ingen aning om den verkan hans yttrande haft. Någon tid derefter, då jag en afton fann honom vid ett infamt lynne och frågade honom om orsaken, berättade han mig att han