Aftonbladet – 24 oktober 1857, sida 3

gott ICE mindre än fyra prester nyligen öfvergått . katolicixmen, och att sex voro i begrepp att ge af I detsamma. Men har ifrågasatt sannfärdighaten 7erI de uppgifter om katolicismens insteg i England, hv ger I ka här blifvit åberopade. De 5ro likväl hämtade (enI en allmänt tillgänglig tidskrift. Hvad som dock ic imI lärer känna bestridas, är förhållandet i Holland, hvs e2aÅl om jsg fått upplysning ur säkra statistiska handli fer-l gar. Enligt dessa skall katolikernas antal derstäde nåI från att utgöra en tredjedel af befolkningen, und nåI åren 1830 —55 hafva ökats till två femtedelar ders finI Denna kyrka, hvars resurser äro ganska stora, är si S iedes verksam. Den betraktar, som vi veta, den I viltherska läran så som de många andra öfvergåenc kätterska villfarelser, för hvilka den varit utsatt, oc väntar således på dess förfall; och då den arbetet sekler och arbetar för sekler, kan den, om vi ej är på vår vakt, få rätt. Om således denna kyrka ar vänder alla de vapen, som den med klokt afseend på tidsandan kati hafva att tillgö, männe det ick då är skäl att vi å vår sidä förse oss åtminston med de vapen, som tidsandan medgifver oss? Ja; bar här hört åtskilliga anatemer slungas mot vå kyrka, vårt presterskap; utan att vilja bestrida at tilläfventyrs någon grund till missnöje må förefinnas får jag tillkännagifva att jag för min del finner de olämpligt att på sådant sätt utfara; men jag hem ställer till dem, som påyrka religionsfrihet hufvud sakligen på den grund, ätt den förfallna kyrkan mi förbät.ras, om det icke då snarare vote skäl att di rekt yrka på en reformation af denna kyrka. Mar har sagt att det icke finnes något annat medel är konkurrens, för att väcka densamma till det lif der förlorat. Detta är att taga exempel helt och hållef ur den materiela verlden; men om man, likasom mar t. ex. vid öfvergåendet från en prohibitistisk till en liberal tullagstiftning, använder konkurrensen såsom sporre, dervid man likväl alltid Jlemnar åt näringsid idkarne någon beredelsetid; månne man icke, om EL man skulle vilja tillämpa detta på kyrkan, såvä. vid detta senare som vid det förra fallet bör lemna tillräcklig beredelsetid, nödigt anderum för att dana sinnena för den strid som förestår; eller skall män på en gång öppna dörrarne på vid gafvel för att insläppa fienden? Jag tror icke att ön klok statskonst går tillväga på detta sätt, och det är ur sådan synpunkt som jag ansett, att innan man medgifver en follkomlig religionsfrihet, borde en reformation af kyrkan föregå; det är äfven ur sådan synpunkt, som jag biträdt det förslag till lag för kyrkomöten som el lagutskottet till rikets ständer öfverlemnat. 1593 års kyrkomöte grundade vår lära ungefär på den fot den tå no står; den ifrågavarande reformationen är lika vigr tig; månne det då icke är skäl att till ett nytt kyrkor möte ånyo sammanträda, innan denna stora reformation företages? Vidare. Innan jag medger denna frihet utom kyrkan, hyser jag me : utskottet den åsigt att banden inom kyrkan böra något lossas. Jag har velat medgifva kockurrens äfven inom kyrkan, i ändamål att I såmedelst väcka lif inom den. Utskottet har derföre föreslagit att genom upphäfvande af konventikelplakaI tet möjlighet skulle beredas till ett frisre meddelanI de i religiösa ämnen. Äfven i vården om kyrkans angelägenheter har jag ansett ati lekmännen böra in; rymmas, då den gamla rent hierarkiska kyrkoförfattningen ieke mera öfverensstämmer med vår tids åsigfter. Derjemte har jag, lika med utskottet, förestält mig att äfven i fråga om utdelandet af nådemedlen något mera frihet kunde medgifvas och derföre deltagit i förslaget om tillåtelse tillnattvardens annam. mande och dops förrättande af andra än församlingehs prester. Slutligen har jag med utskottet ansett att den liturgiska enheten icke vore af den vigt, att icke äfven i detta afseende någon modifikation skulle kunna ega rum. Dessa äro de åtgärder för åstadkommande af mera lif, af en bättre anda inom kyrkan, jag ansett nu böra vidtagas, och hvarom förslag dels äro af utskottet ingifne, dels torde komma: att gilvas. Jag har a-sett att allt borde göras för att återuppväcka kyrkan till lif, och att det vore vist och klokt att låta detta föregå, innan man medgaf en strid, som jag förutser en gång skall inträffa. Jag har nemligen förestält mig, att im i nuvarande tid, då vår kyrka är bunden af något stela former, man läte den förblifva orörd, under det man lemnade ett alldeles fritt spelrum åt sekter, hvilka kunna göra sina satser så antagliga, så iämpade efter anhängarenas åsigter som möjligt, skulle uti striden mellan den gamla kyrkan med dess stela former och den nya, som kunde lämpa sina former efter omständigheterna, den förra, åtminstone under en sådan tidpunkt af indifferentism som: den nuvarande, stå tillbaka. Jag hoppas visserligen i längden på sanDingens seger, men dertil erfordtas stundom sekler. Ett och apnat årtionde, kanske århundrade, kan sanningen bhöljas i dunkel; det lärer oss historien, och statsklokheten måste se frågorna något mera ur synpunkten af det närvarande. Den får icke endast grunda sina beräkningar på hoppet om ideernas seger. Den måste åtminstone afpassa tiden för striderna och tillse att de stridandes ställning icke blir alltför olika. Då nu likväl icke sådana förberedelser blifvit vidtagna, kan jag för min del icke tillstyrka K. M:ts proposition. Det kan icke förnekas, mine herrar, att då frågan om r2.. ionsfriheten uttalades i trontalet, nedslog den såsom ea bomb bland oss. Att nationen derpå icke var beredd, vågar jag utsäga. -Ealigt mintanke bör uti det Konstitutionella: samhället ingenting ske genom öfverraskning; det är dön ullmänna opinionens måkt, som bör inverka; fen denna opinion beredes icke i ett ögonblick, och så fråmmande var tanken på religionsfrihet hos folket, att den icke hos detsamma, och icke ens hos representationen, af hvilken man bör vänta något mera deltagande i de z2llmänna angelägenheterna, var anad. Vid sådant förhållande har jäg funnit betänkligt att bifalla en grundsats, som ännu icke väckt så mycken ankläng hos nationen, att den der kan förmenas vara allmänt uppfättad. Jag fröktar i allmänhet lagar af den beskaffenho. att de ieke af nationen fullkomligt appfattas, ty dels händer då att de icke verka yälgörande, dels verka de till en reaktion Vi hafva erfarit detta och vi bafva sett att, då folket finner sig missnöjdt med lagstiftningen, särdeles i frågor, som, lika med denna, röra det nära, det tar rättsskipningen i sin egen hand. Vi känna allvför väl len rådande sinnesstämningen emot de s. k. läsarne, Exempel saknas icke; och torde, om den åsigt blefve ulmän att de gynnades alltför mycket, blifva: vanlisare att folket hämnas på dem. Huäraf visar sig vödvändigheten att ej lagstifta i strid :med opinioen, hvilken bör beredas till fördragsamhet ianan len-får alltför. stort ram i lagen. : Jag har sagt att denna fråga, då den al regerinjen öfverlemnades till ständerna; ickevar ti!lräckigt förberedd. 10 S regeringsformen säger: sIanan rendena bos konungen i statsrådet förgdragas, skola e, genom nödiga upplysningars iohämtande från ederbörande embetsverk, af den föredragande beedas. Det är icke min mening att göra någon anvärkning mot behandlingssättet inom regeringen. ag känner mycket väl att: bär: fanns icke något ollegium : att rådfråga, och om jag också skulle er301 ara om konsistorierna, så: är det likväl eji afsigt of: tt göra en anmärkning. Men jag vill endast erinpe 3, ätt en fråga af ded vigt söm den förevarande, I de D fråga om reförmation at kyrkan, bordö hafva föreste åtts af någon mera omfattande behandling, och icke saf förmodadt utkastats i trontalet. Jag tror, att då Kär tys ke fauns något embetsverk, då icke någöt kyrkblöte var sammankalladt, som kunde behandla frå80, hade. det varit lämpligt att t. ex: -genom en omitå bearb:ta densamma. Derpå skulle den hafva nnit och med mera hopp om framgång: kunnat ifva aflemnäd. Max har citerat våra: grannstaters cempel och -uppmanat oss ätt ieke dröja med att lja detta. Vi böra dock ickeglömmå, att lagut-)a ottet anfört att det var under en revolution som ligiousfribeten i Dånmark infördes, och hvad man I må säga om saken, icke kån detta exempel vära rdeles manande till efterföljd; icke kan man påå, att kyrkan för närvarande i Danmärk visar nåt särdeles godt resultat af religionsfriheten, eller t Danmarkae ställning I ollnänhot mg