Aftonbladet – 24 oktober 1857, sida 3

har storthinget varit betånkt uppå en sådan orge sation af kyrkans förvaltning, hvarigenom de oro heter, som onekligen af religigionsfriheten äro följd, skulle förebyggas. Jag har varit i No och har tämlig erfarenhet om de religiösa c ligheter, som för närvarande pågå-i detta Ja Jeg tillåter mig nämna, att då vid början innevarande riksdag denna fråga bragtes å ba var här en norsk representant, hvilken jag i n varo af flera ledamöter af lagutskottet, hvill vittnesbörd jag åberopar, tillfrågade rörande he erfarenhet i afseende på religionsfriheten i N ge, och hans svar var detta: vJag hade önsl att ni icke gjort mig denna fråga, jag har sjelf fi ordat religionsfriheten, men jag erkänner att i de ögonblick ega sådana oroligheter rum, att jag, ehu jag visserligen hoppas cn god utgång, likväl ic kan neka att jag nu är mera betänksam med hä seende till religionsfrihetens fördelar än i det ögo blick jag förordade den. Detta i afseende på Nc ges exempel. . Emellertid, jag upprepar det ännu gång, har jag icke härmed för afsigt att bekäm sjelfva grundsatsen, men det är åsigten, att man nt förberedelser skall mottaga religionsfriheten, som j: icke vågar understödja. Här har blifvit sagdt att histörien visar exemp på att flere stater bestå med olika religion, cch a just de stater, der olika religioner förefinnas, äro mest blomstrande. I allmänhet måste vi erkänr att hos de stater, der detta förhållande eger rur är det vanligen en tillfällighet som gjort, att folk : flere olika bekännelser blifvit sammanförde und on spira, och att på detta sätt toleransaf flere rel gioner blifvit nödvändig. Ehuru jag icke säger det i afsigt att bestrida -religionsfriheten såsom grun sats, anser jag att den stat, der em: kyrka finnes, mi ste likväl onekligen kunna betrakta detta som e lycka, och icke såsom ett tvång. Man bör lägga de På sinnet att icke af blott efterhärmningsbegär e terskänka en sådan lycka. oo . Jag har nä yttrat mig om r2ligionsfriheten såsor grundsats, jag börde säsom jurist äfven säga någr ord derom, huruvida denåå frihet finnes enligt de mycket omtalta 16 R. F., mer derom är redan s mycket ordadt, att jag fruktar att trolla 0: ja deri ingår; så mycket kan jag dock säga, att ords lagen i 16 R. F. fri utöfning af sim re !8!0n återfinnas redan i 1686 års kyrkölag, och jag tro dock ickö, ätt man redan 1686 tänkte på religiom friheten i den ntvarande bemärkelsen. Det är vigserligen sagdt, att från 1500 till 1726 eller 1834 har man icke ansett behöfligt att stadga ansvar för affall från kyrkan; men detta är ett misstag, ty redan i slutet på 16:e och under hela 17:e seklet utfärdades flere författningar i samma anda. I 1720 och 1772 års R. F. stadgades, att alla rikets innebyggare skulle bekänna den lutherska läran. Emellan GA och 1809 hade plakatet af 1781 utfärdats. Detta tillförsäkrar under en fri och otvungen religionsöfning fullkomlig samvetsfrihet åt alla rikets invånarev, och tillika försäkras främlingar om religionsfrihet; men detta oaktadt finnesi7 mom. af samma författning uttryckligen stadgadt, att derigenom skedde icke någon ändring i lagens stadgande i 1 kap. 44 missgerningsbalken om ansvar för affall. Häraf visar sig att samvetsfrihet icke då ansågs strida mot ansvar för affall. Emellan 1781 och 1809 är endast några och 20 år. Nu frågar jag: är det tänkbart att 1809 års grundlagsstiftare, som i motiverna till grundlagen uttryckligen säga, att deras mening icke vore att införa nya satser, utan att meddela bestånd åt det varande, och som obestridligen till följd af 1781 :rs plakat måste i fråga om religionen intaga något annat än 1772 års R. F. skulle: i grundlagen införa en sådan sats, som den om religionsfrihet i annan bemärkelse ån hittills varit antagen, utan att motivera den med ett enda ord. Eller kan man antaga hos dessa män så mycket lättsinne, att de genom ordalagen i grundlagen skulle vilja upphäfva lagen om ansvar för affall, utan att föreslå upphäfvandet af denna lag, helst ett förbiseende icke var möjligt, då plakatet af 1781, som nåste tagas i betraktande vid afgörandet ef frågan om religionen, och som; att döma af ordalagen i det frågavarande mom, af 16 S, tydligen legat för dem, ittryckligen stadgäde, att lagens stadgande om anvar för affall skulle qvarstå? Är det icke sannolikt wtt man på den tiden icke fattade religionsfriheten . den betydelse man pu fattar den, icke frihet att falla utan frihet att dyrka Gud efter den religion hvilken man blifvit uppfödd, eller på sin höjd, att len då rådande indifferentismen skulle lemnas i fred? ;ekterismen kände man ej då till, och lagen stiftas anligen med afseende på behofvet. Den åsigt jag anfört är dessutom af domstolarne öljd under en tid af 50 år, och det är icke så lätt tt bryta stafven. öfver en sålunda, under ett halft ekel erkänd grundsats. Slutligen tillåter jag mig att bemöta en och annan f de, anmärkningar, som här framkastats. Man har agt, att landsförvisningsstraffet borde upphäivas, men eligionsfriheten icke antagas. För min del måste ag tillkännagifva den åsigt, att landsförvisningsstrafsets upphäfvande är proklsmerande af religionsfrihet, y om jag icke vidare påyrkar att affällingen skall Srvisas riket, utan får blifva qvar, så måste jag väl låta honom att dyrka sin Gud efter öfvertygelse. ler skulle nan väl vilja sätta honom i fängelse? . M:ts proposition innehåller blott :tt reglementeinde, huru man i detta fall skall förfara; men den, om vill denna sak, måste erkänna, att K. M:ts propsition i detta afseende kan modifieras, och detta Fen civillagstiftningsfråga; som ikan. åstadk:mmas. ar jag medgifvit landsförvisningsstraffets upphäfwode för affällingar, så måste jag tillåta dem, likam andra, att hafva sin religion; eller vill man tvinga im. att icke hafva någon religion? Man har påstått, att landsförvisningsst-affet kunde ritagas, men att man deremot kunde beröfva affällinir åtskilliga andra rättigheter. Hvilka äro då dessa ttigheter ?, Den -beligaste, den dyraste jag känner representationsrätten, men denna rätt hafva de dan; valbarhet tillkommer de reformerte, valrä.t de tolske. Om jag således;medger åt främlingar, som komma i riket och blifva naturaliserade, men benna en annan religion, den heligaste rättighet en edborgare kan besitta, skall jag förvägra densam2 åt infödde medborgare? Jag kan icke förstå hvilka ttigheter man vill fråntaga dem, då man redan i undlagen tillerkänt dem den yppersia man eger. er skulle man beröfva dem näringsrätt? Det är detsamma som att förbjuda dem lefva. Man har sagt, att en annan lag borde utarbetas i Het för K. M:ts proposition, och det: förslag jag r hört uppgifvas är alldeles detsa.:ma som blifvit ligt i en broschyr, utkommen i bokhandeln för 4 5 dagar sedan, aftryckt ur en tidning. Detta är nytt uppslag i frågan, men just den omständigten, att man i en fråga sådan som denna är så Ivill, så osäker, att man i afgörandets sistatimma griper en liten broschyr, som uppgifvit en plan i ta afseende, just denna omständighet är det som galägger att saken icke är förberedd. Skulle jag åta mig föl denna åsigt anföra ytterligare skäl, Min I