Aftonbladet – 24 oktober 1857, sida 3

SIKSDAGEN Rikets ständers gemensamma öfverläggningar o Rellgionsfrihetsfrågan. Andra sammanträdet Den 20 Oktober kl. 5 e. m. (Slut från gårdagsbl.) Grefve Erik Sparre. Då jag såsom ledamot af lag utskottet deltazit i detta så hårdt anfallna betän kande, så torde det kunna anses för min rättighe kanske min plikt, att redogöra för de åsigter, sor dervid ledt mig vid frågans bedömande. Om ja dervid icke i allo kan dela deras mening, hvilk med så mycken ifver förfäktat religionsfrihetens in I förande i våra lagar, ber jag om fördragsamh t, oci jag kanske kan dertill vara berättigad, då jag ick frivilligt, utan nödtvungen, yttrar mig och om för dragsamhet anhäller just hos dem, hvilka sjelfva för fäkta fördragsamhet. Jag får till en början i allra största korthet för klara, att jag byllar religionsfrihet såsom grundsats icke allenast den religionsfrihet, som utskottet be. tecknat såsom tankeoch samvetsfrihet, utan äfver bekännelsefrihket. Om jag, detta oaktadt, funnit mig förhindrad att för min del understödja den kongl propositionen, så har orsaken dertill Varit, att jag ansett denna fråga icke kunna betraktas endast frår idsel ståndpunkt; att man vid dess bedömande måste taga statsklokheten till råds och således icke får lemna ur figte den inverkan de politiska förhällandena måste utöfva på afgörandet. Det må således orsäktas mig om jag här ställer mig på det torra praktiska förståndets ståndpunkt och af denna orsak icke yttrar mig med den pathos, hvarmed religionsfriheten här blifvit förfäktad. Jag är af den enofaldiga åsigt, att en sådan frihet är naturlig ; änonu mer att den blir en följd af den riktning det allmänna tänkesättet erhåller i ett land, der friheten är urgammal, der tryckfrihet eger rum. Detta är efter min öfvertygelse så klart, att det visserligen icke behöfver bevisas med så mycken ordrikhet, som derpå här blifvit använd: En följd häraf åtår är, att de band, hvarmed kyrkan hittills varit omgärdad, måste, med afseende på förändrade tidsförhållanden, förändras; men, innan man borttager dessa band, måste man vara beredd på att sätta något annat i stället, att förse kyrkan med andra garantier, mera öfverensstämmande med tidsandan. Sjelfva benämningen af vår protestantiska kyrka antyder hvad historien lär oss, att den innebär en protest mot en mäktig motståndare, och, om också blott med afseende -på dess underlägsna numeriska styrka, kan skäl förefinnas att ännu, såsom fordom, gifva henne garantier för dess bestånd. Detta från kyrkans synpunkt; ur rent politisk synpunkt torde också skäl till vaksamhet f refinnas. Sverge, hotadt af en öfvermäktig granne, som redan frånryckt det hälften af dess område, bör vara betänkt på, att icke flere inre stridsämnen förefinnas än de som omöjligen kuona undvikas. Hvad katolieistr en angår, för att återkomma dertill, bekänner jag, att jag icke kan frigöra mig från den fruktan för denna makt, som man här sökt att nedsätta, nästan. beskratta. Betraktar jag vår historia, synes den icke just särdeles lugnande i detta afseende. Vi känna huru Gustaf I stred på en gång mot det verldsliga och andiga förtryck, som rufvade öfver vårt land, och kanske hade det knappast lyckats honom att aflägsna letta senare, om icke det förenat sig med det verldsiga, och detta senare, vid dess fall, drog det förra ned sig. Han besegrade således katolicismen; men ;n katolsk gemål hade ej fört delat hans SvVäge sons Johans tron, än katolicismen, vaksam, sökte återrinna sitt förlorade inflytande, hvilket: måhända äfren hade lyckats, såvida icke Karl IX uppträdt och ör den gången besegrat hydran. Sedai vi sålunda venne gånger bekämpat katolicismen i vårt eget and, . hotade den utifrån att med våld intränga, wvadån Karl IX:s sön åter blef tvubgen att med apenmakt afvärja detta våld. Gustaf II Adolfs jeltedöd stadgade vär kyrka, och den 30-åriga ampen har mer än tillräckligt ådagalagt, att de eligiösa frågorna någon gång antaga en så verldslig I arakter, att de erhålla så raycken fysisk makt, att) et icke är tillräckligt att endast ur id6alitetens ynpunkt betrakta dem. Efter 30-åriga kriget var: erkligen katolicismens makt för Hågons tid. bruten, ch vi voro under en tämligen lång tidrymd derirån befriade här i Sverge. Men när fritänkeriet nder en lättsinnig konubg började göra den gamla venska renlärigheten vacklande, var genast den vakamme fienden framme för att återvinna sin förloade terräng. Man vet att det lyckades, att 1781 rs plakat blef en följd af Gustaf III:s besök i Rom. 2g är långt ifrån att ogilla detta plakat, jag tror st detsamma, likasom den nu ifrågasatta lagen, är ÄN EE