Aftonbladet – 10 juni 1857, sida 2

OM EA PT AN RT Rn en ET om ;prepat mot hvarandra, äro icke på sin plats. -Taren ville icke taga egennyttan i försvar; hån erinde blott, att i ett land, som saknade kommunala stitutioner. och der orterna icke hade några orgaör, af hvilka deras beliof kunde framställas, dessa åste söka göra sig gällande inom representationen. an får icke glömma, att egennyttan är en häfång för stora bandlingar. Då den omfattar komunen, heter den kommunalanda; då den sträcker g till hela landet, skapar den fosterlandskärlek. lan behöfver icke taga så illa vid sig. Ur striden nellan de enskilta intressena skall, så hoppades laren, det-allmännas intresse segrande framgå. Om an vill! anslå medel till jernvägs utgående: från tockholm, finge man dock icke stanna i hufvudstaens granskap. En talare på motsidan hade föreslait, att bevilja medel för en jernväg från Stockholm 11 Barkarby, men hvad skulle dermed vinnas? Bararby är endast ryktbar för sin bållstuga, hvarmed et icke är så avgeläget att bereda snabbare förindelse. Flere talare hafva bemödat sig att framhålla olåenheterna för jordbruket, om ett så stort antal: aretare, som det ifrågasatts, skulle dragas derifrån ll jernvägarne;. men. med: hvarje bit jernväg, som ppnades, besparades ju arbetskrafter bufvudsakligen ör jordbruket. De talare, som ville jordbrukaren å väl, skulle bättre använda sin möda, om de ville ndersöka de djupt liggande orsakerna hvarföre från årt folkfattiga land under nuvarande lyckliga ekoomiska: förhållanden ett-sår stort antal arbetare årgen utvandra. Då en af orsakerna dertill är den eligiösa ofördragsamheten; kunde man hoppas, att i e talare, som ansett så vigtigt att icke förminska ordbruksarbetarnes antal, finna anhängare till den tvidgade religionsfrihet; hvaromförslag från regeingen förväntas. Grefve Anckarsvärd, som näst före alaren haft ordet, hade vändt sig till bondeståndet ch manat det till besinning. Detta gaf hr Lallertedt anledning att äfven vända sig till samma stånd, om han ansåg hafva gjort sig särdeles förtjent af. äderneslandets tacksamhet, emedan det, från att ara motståndare till jernvägsanläggningar, nu så nhälligt inser deras nytta och nödvändighet. Hvad den fioansiella delen af frågan angick, irkränkte talaren sig till att tillstyrka det hela det ;elopp, som skulle användas till stambanor, måtte senom lån upptagas, på det att staten med sina beintliga tillgångar måtte kunna understödja anläggvingen af bibanor och andra företag till näringarnes ;ch handelns förkofran, som stambanorna skola framalla. Man har visat sig angelägen att låta samtilen bära någon del af kostnaden för jernvägsanläggvingarpe, men hela kostnaden är ju stäld på amorteing att till stor del verkställas af den nuvarande senerationen. Det tager sig icke så illa ut att tala om det oförsvarliga i att skuldsätta framtiden, men om för tio år sedan man här hade anlagt de nu frågasatte jernvägarne, månne, frågade talaren, man nu skulle klagaöfver at staten årligen hade att betala 5 eller 6 procent å anläggningskostnaden? Visst icke! Man skulle resa stoder åt-de män, som dertill kraftigast bidragit. Talaren uppmanade till enighet. Det svalg, som skiljer de olika meningarna, vore icke så stort att det icke kan fyllas, om blott god vilja å begge sidor är för handen. Eno talare bade prisat den sans regeringen under de senaste politiska. förvecklingarna ådagalagt och ansett ständerna nu böra i jernvägsfrågan visa återhållsamhet: Hr: Lallerstedt gillade ock det sätt, hvarpå regeringen: handbaft den yttre politiken, ehuru ban ur djupet af-sin själ beklagade att den: vidtutseende kampen icke fick dea utsträckning, som medgaf de förenade rikena att deri deltaga. Emellertid hade Sverge, liksom en annan makt af andra ordningen, Sardinien, som i sina-förhållanden har mycken likhet med Sverge, skördat stora för-. delar af kriget. Sardinien hade köpt dem med stora. uppoffringar, Sverge fått dem på samma gång det(. riktat sig på kriget. Den bildade verldens uppmärksamhet är nu mycket: fästad vid. Syverge liksom vid. Sardinien. Hvad-Sardinien är för Italien bör Svergel. vara för. Skandinavien. Sverge har sin: arffiende i Ryssland, Sardinien sin i Österrike, Italien har sitt Lombardiet, Skandinavien sitt Finland: Nå väl, yttrade talaren, låtom oss taga exempel af Sardinien som under senare tiden gjort så stora jernvägsanläggningar. Låtom oss använda något af hvad vi under k kriget vunnit eller sparat till jervägsanläggningar, I ty derigenom skall bäst betryggas det politiska oberoende, hvarom br finansministern så. vackert talade. Talaren slutade med en uppmaning till djerfhet, ty lyckan står de djerfva bi. Östman fann. det ej förenligt med klokhet att staten uppträdde för att anlägga jernvägar. För att något varaktigt måtte åstadkommas, hade: dessa företag bordt-öfverlemnas åt den enskilta omtanken. och stas ten endast medverkat-med sitt understöd: Försigtigheten Hade fordrat att man ej kaståt sig in på ett system, liksom det vore i hög grad obilligt att den ene skall göra uppoffringar för den andre, då jernvägar blott komma att beröra några få provinser. Denna försigtighet vore så mycket nödvändigare, som man ännu -svälvade i ovisshet, både.om. banornas sträckning och hvar. medlen skola tagas. Det vore icke enligt med svenskens frihetskänsla att vara gäldbunden; Dessutom vore det: otvifvelaktigt att arbetskrafterna: genomv jernvägsbyggnaderi: en sådän ntsträckning) måste komma att dragas från näritigarne; öch arbetslönierna stegras till en oskälig grad. Ständerna bordö tillse att ej landet en gång med sorg måtte blicka tillbaka på det beslut de i denna. fråga fatta. Hr Schwan. Alltsedan vårt nya statsskicks införande .hade det varit en allmän och rättvis klagan, att man i regeringens framställningar till rikets ständer saknat ett omfattande. system. Det hade derföre varit..med. verklig: tillfredsställelse talaren i det kungliga förslaget. om jernvägsanpläggningarne. sett ett. system förordas. I förstone hade detta förslag: också blifvit mottaget med: en allmän glädje. Men natten gifver goda råd, beter det, och man hade med förvåning sett de pressens örganer, som först voro de ifrigaste att gilla och loforda samma förslag, plötsligt vända om. Med den hade den allmänna meningen äfven ändrat sig, och man hade med grämelse hört beskyllningar och invektiver göras, som man ingalunda ansett möjliga. Skälen till denna omkastning vore outgrundliga; så vida de ej låge i enskilta och: lumpna, intressen, eller i den sjelfklokhet, som tilltror sig att förstå allf; Rikets ständer besitta i ssnning en sällspord förmåga att tala. i alla ämnen. I synnerhet bade det förvånat talaren att: höra nybakade riksdagsmän yttra sig, som tilltrodde de sig att bättre känna landets ställning än gamla riksdagsmän. Och hvilken vore då den man, som blifvit föremål för ett så mycket häcklande klander? Öfverste Ericsons bans och de verk han derunder utfört vore. det bästa svar på denna fråga, och behöfde ej sky en. jemförelse emellan bonom och hans motståndare, Talaren erinrade derefter, huru öfverste Eriesongenom egen duglighet och kraft brutit sin bana, den erfarenhet han samlat, och-den: skicklighet han utvecklat först vid mindre kanalbygnader i Wermland, sedermera vid byggandet af Trollhätte kanal, Stockholms nya slust och kajer, och omnämde dervid, som bevis på hans förmåga att utföra de arbeten han åtsgit sig tillett pris, som till och med understege. kostnadsberkkningarne, att kajbygnaden vid Blasiiholmshamnen. a! honom verkstälts till 12,000 rdr bkos lägre pris ön det kostnadsförslaget upptagit. Den summa, för hvilken han åtagit sig att utföra arbetet, hade utgjort 192,000 rår bko. Kostnaden för samma arbete hade likväl af en annan beräknats till 484,000rår bko. Hans motståndare hade velat frånkänna honom erfa renhet. Men talaren hemstälde om det kan: sägas om en man, som från intet bragt sig upp, som si väl i sitt eget land som i främmande makters tjensi mottagit förtrnandafnlla unpdrag, och erinrade om