Aftonbladet – 10 juni 1857, sida 2

Rikets Ständers gemensamma öfverläggning rörande Jernvägsfrågan. (0 Femte sammanträdet. Den 6 Juni, kl. 9 f. m. Grefve Anckarsvärd instämde i alla delar med hvad biskop: Thoniander! anfört; och ville ej genom ettupprepande af hans skäl försvaga intrycket af hans förträfliga anförande. Ville för -sin del endast hemställa, om det ej vore lämpligare att genom låneunderstöd bispringa sådana bolag och lokalintressen, som sjelfve förklarade sig villiga att företaga jernvägsanläggningar, än att företaga stlatsbananläggningari en sådan utsträckning, som hör blifvit ifrågasatt. Tal. trodde, att pengarne skulle. på detta sätt vara bättre använda, enör han helt. och hållet bestred nyttan af de. stora stats-. eller lyxbanorna, hvilka icke ens deras ifrigaste anhängare vågat påstå skola bära sig. Emellertid ville-tal. på vägen från, Göteborg mot nordost gå så långt medlen sträcka sig. Kunde man dervid uppnå Örebro, vore ganska. mycket vunnet, ty man egde då en förbindelse mellan Stockholm och Göteborg på 16: timmar: : Hvad Canginge förbindelserna med kontinenten, vor deredan, i hvad affärslifvet anginge, tillräckligt underlättade genom telegrafanläggningarne, och om än en och annan probenrenter skulle finna det något obeqvämt att vintertiden resa här i landet, så kunde denna omständighet ej motivera så stora kostnader, som man här ifrågasatt. Om sonimaren vore åter förbindelsen med; utlandet så snabb och beqväm som. behöfves. Viljande tal. slutligen vända sig till bondeståndet, i hvars: intresse han kämpat sina hetaste parlamentariska strider, och tillråda försigtighet i denna stora fråga samt varna detta stånd mot att åtaga sig en statsskuld, större ån den som någonsin tryckt Sverge under dess mest olyckliga perioder. Till följd af föregående ständers beslut, kynde vi nu: ej Helt och hållet komma ifrån ettstatslåns upptagande, men vi borde dock handla med varsamhet och inskränka oss att fullfölja Göteborg-Stockholmsbanan högst till Örebro och södra banan till. Finjäsjön samt anvisa medel till. bangårdar i: Lund och, Malmö, Då tal. vände sig med en uppmaning till bondeståndeti detta hänseende, skedde det ej genom: hviskningar och örontassel i något enskilt intresse, utan öppet och i det allmännas intresse, och hoppadeshan, att bondeståndet skulle vid fattandet af sitt beslut i detta ämne blott taga fäderneslandets allmänna bästa, ej enskilta idtressen, i betraktande. Hr Lallerstedt fann det anmärkningsvärdt, hurusom med få undantag. det nu yrkas på raskt framåtskridånde af dem. som: eljest, när det gäller: reformer, äro gänska betänksamma, under detatt de somrofta gå mycket långt i sitt reformsträfvande; nucäro intågaa af bäfvan. De förras handlingssätt är förklarligt. Om man icke utan stor tvekan beslutar sig för reformer, som hafva inflytande på statens innersta lif, behöfver man dock icke hysa samma tvekan då det är fråga om de materiella intressena. Men det är ieke lätt att förstå hrärföre de som icke dra sa i betänkande att föreslå eller understödja de mest genomgripande reformer i statsinstitu ionerna, skola I finna det så olyeksdigert om staten under nästa statsregleringsperiod komme att årligen använda en eller annan million mera på jernvägsanläggningar. Kanske är orsaken den, att man icke tycker om något annat än just. hvad man sjelf föreslagit Har icke den man, som här i landet först agiterat jernvägsfrågan och derigenom inlagt en så stor förtjenst om fosterlandet, kommit med kalla omslag mot den jernvägsfeber regeringens förslag skall hafva åstadkommit. Då talaren i lördags hörde grefve Rosens föredrag, hade han kommit att tänka på Rouget de Lisle, den ryktbare författaren till marseljäsen, hvilken, sedan han i ett ögonblick af hänförelse satt musiken till denna sång, som utöfvat ett så magiskt inflytande på franska öron, flydde förskräckt vid Jjudet af sina ogna toner. Så är ock grefve Rosen nu förskräckt öfver den rörelse han sjelf framkallat. Tal fann ingen fara vara på färde. Han var väl icke i allo nöjd med regeringens framlagda förslag, men han gillade de åsigter, hvarpå det hvilar. Staten bör och kan anlägga stambanor i den utsträckning som föreslagits. Om staten icke sjelf bygger dem, måste inhemska eller utländska bolag anlitas. De förra skulle, då Sverge lider af brist, men icke bar öfverflöd på kapitaler, blifva nödsakade att upptaga utländska lån till mera betungande vilkor, än om svenska staten sjelf uppträdde, och landet följaktligen derpå förlora. Huru utländska belag tillvägagå, hade erfarenbet visat så bär som i andra länder: Tal uppgaf, att jernvägen mellan Kiel och Flersborg; nyligen anlagd af ett engelskt bolag, är em bland de uslaste i Europa. Danska staten hade haft alla möjliga obebag och, efter långa tvister, som räckti nära ett år, måst godkänna arbetet, emedan allmänheten blef otålig öfver att se dem fullbordade, vägen under en så lång tid icke begagnas. Hr finansministern har ådagalagt, att vi: kunna med tillförsigt beträda dem väg regeringen anvisat. Den bild, han för landet uppdragit: af den finansiella ställningen, var lika sann, som den var teeknad med mästarhand. En och annan talare bade väl försökt att sudda öfver bilden, men utan framgång. Hr finansministern hade utan öfverdrift kunnat göra jemförelser med andra länder ännumera till. Sverges fördel. Det är naturligt att Sverge, som endast gnuggat sömnen ur ögonen och tagit de första stora stegen till industriel och komÅ merciel förkofran, skall hädanefter jemförelsevis gå fortare framåt än länder, i hvilka industrien och ban-Ådeln redan uppnått en hög grad af utveckling. Sverge är ett land, som man i våra dagar upptäckt — hade nyligen en fremling: yttrat, som dervid hade afseende ej blott-på den uppmärksamhet, man nu: mera i utlandet egnar åt svenska förhsllanden, utan ock Å på de rika materiella krafter: som, under senare.tifden här vaknat till lif, Det är. icke: längre värdt att ständigt föra den svenska fattigdomen till: torgs. -Sverge är endast på det sätt fattigt, att det liknarden girige, hvilken icke vill gräfva. sina skatter;ur jorden eller den som icke vill kröka sig för att upptaga det: guld som, ligger för hans fötter. Man har mycket talat. om den närvaIrande penningkrisen och sökt att under inflytelsen I deraf få den finansiella delen. af jernvägsfrågan beI dömd. Men denna kris kan icke räcka särdeles länige. Det är med penningkriser som med sjukdomar; I de inställa sig vid vissa gifna förhållanden och upphöra med dem. Liksom en sjukdom, som icke haäfves, för menniskan slutar med död, skulle en pen niogkris, som icke vore öfvergående, för staten medföra finansiel död. Men liksom sjukdomen stäfjar en alltför stor lefnadslust, har.en penningkris det nyttiga med sig, att den sätter gränsor mot en alltför långt drifven spekulationslust. Återigen höja sig röster, som vilja bedöma vår ekonomiska ställning efter. massan af det silfver, som ligger i riksbanken. Som. detta, på senare tiden minskats, skulle välståndet vara i aftagande. Det är ett lättsinnigt tal, som längesedan bör hafva förlorat all udd: Det närvarande förhållandet emellan bankens metalliska valuta och den utelöpande sedelstocken är ett naturligt förhållande, och-ingen ringaste fara är derför äphu för handen. Deremot var det onaturligt, att för ett år sedan en så stor massa silfver låg hopad i bankens hvalf. Återigen har man fått höra, att de utländska kapitaler som hypoteksföreningarrie irdrägit, skulle spårlöst: försvunnit och endast, blifvit använda på onödig lyx. För att öfvertyga sig om mötsatsen beHöfver man icke taga sin tillflykt till siffror; man har blott att öppna ögonen. Hvilka ofantliga summor hafva icke under senare åren blifvit på näringarnes och isynnerhet jordbrukets förkofrari använda! Frokterna deraf skola med tiden mogna till rik skörd. Det är med statens liksom med den enskiltes husSe AS PUT EIN ST OO 1 6 v Ö Hamn Tr mv mm FIRE