Aftonbladet – 10 juni 1857, sida 2

tet skulle hopas på endast några få punkter. Den oundvikliga följden deraf skulle. bli-att stora sjukhus och kaserner måste anläggas, hvilka vid arbetets fortskridande ej kunde medföras, att provianteripgen fördyrades samt, hvilket vore dei aldrasvåraste, att derigenom skulle bildas en lös. arbetarbefolkning uteslutande för jernvägärie. Genom arbetets fördelning undvekes dessa svårigheter och faror. Den vore i sanitärt hänseende vida att föredråga, liksom mindre skadlig för arbetarnes moralitet, De komme till jernvägarne om våren, samt återvände till sina hem om hösten, för att med sina besparingar der sprida trefnad och välmåga. Det vore i sanning beklagligt att se huru opinionen nu uttryckes. Förr omfatiades och nämdes med vördnad allt stort; nu deremot tillåter ej jemlikhetsprincipen att erkänna hvarken det nyttiga eller goda, som öfverlägsenheten uttänker och utför. I afseende på den så hetsigt omtvir stade frågan om vägen norr eller söder om Mälären, förklarade talaren att han-äninade rösta för den senare, af andrå skäl äfven derföre; att: deön vore den rakaste vägen till det öfriga Enfopå. Den norra banans förläggande öster om Sigtudafjärden gillade äfven talaren, och skulle ingen väg komma att hära sig så bra som denna. Beträffande samma banas vidare sträckning vesterut öfver Sala, håde en talare yttrat, att man i den trakt, der denna väg. skulle. komma att gå fram, kunde resa sex fjerdingsväg, utan, att träffa på.ens något hus. Den ärade talaren hade mycket misstagit sig. Denna efter hans skildring så. öde trakt vore tvärtom ganska folkrik och berörde Westmanlands kornbod och rikaste trakter. Fördelen. af denna bana vore så, mycket större som det vore oklokt att draga en jernväg närmare Mälaren, hvarigenom den skulle komma i konkurrens. med. ångfarten. på. denna sjö. Talaren sökte derefter visa, att en jernväg, förlagd utmed sjön, omöjligt skulle kunna uthärda en. konkurrens med ångbåtarne, hvarken i afseende på passagerareeller. godstrafiken: En person -kundp nu med ångbåt tillryggalägga vägen mellan Westerås och Stockholm på 5 timmar för 4 rår rmt; då de 11 milen på jernväg mellan samma städer, efter 75 öre pr mil; kostade honom 8 rår 36 sk., således mer än dubbelt, och han det oaktadt ej vunne mer än 1 timme i tid. Et eller annan ensam person skulle möjligen, för att göra denna lilla besparing i tid, beqväma sig till denna uppoffring, men en familj säkerligen ej. Hvad transportkostnaden för varor beträffar hade tal. i sin hand en mängd fraktsedlar på jern,-transporteradt sjöledes från Örebro och de oorra Mälarebamnarne till hufvudstaden, med hvilka ban kunde styrka att äfven för godset transportkostnaden skulle på jernbanan nära nog fördubblas. Det hade anmärkts som ett bevis på den ringa trafik, som skulle förefionas i Södermanland, att inga diligenser taga vägen söder om Mälaren. Sjelfva faktum egde sin riktighet, men ej så den deraf dragna slutsatsen. Den diligens, som två gånger i veckan går norra vägen mellan Stockholm och Helsingborg, är i åtnjutande af statsbidrag; inskränker vid sjöfartens öppnande sina turer till en gång i veckan och går merendels tom. Att den fortfar, sker väl endast derföre att diligensbolaget skall få uppbära statsbidraget. Kunde väl detta anses för ett bevis på en större trafik norr än söder om Maälaren? En annan talare hade för en besparing i anläggningskostnad tillstyrkt ett varsammare. och långsammare sätt att färdas. För 50 år sedan hade det möjligen låtit göra sig, knappast i vår tid, der allas sträfvan går ut på att komma fram så fort som möjligt. Kände en ångbåt, som på fyra timmår kan hinna sin destinationsort, men hvars maskinist fått befallning att den skall vara fem timmar på vägen, på det att passagerarne skola få tid att intaga förfriskningar. En annan ej mindresbestridd punkt i det Eriesonska förslaget vore frågan om bangårdarne i bufvudstaden. Hvar och, en, som besökt utlandets hufvudstäder, hade lärt sig inse olägenheterna af distanserna mellan bangårdårne. I Berlin hade man nödgats anlägga en sammanbindningsbana, sammaledes i Paris, der man till och med dragit den genom sjelfva staden. . För att vitna samma fördel hade i London gigantiska förslag blifvit gjorda. Vi borde derföre lägga bort vår sjelfklokhet och hämta råd från andra länder, som i dessa saker samlat erfarenhet: Dessa: länders: exempel borde äfven lära oss-att vi måste bygga våra banor från hufvudstaden. Intressen funnes visserligen som söka afråda oss derifrån, liksom ett olycksaligtbeslut vid sista riksdagen bestämde Göteborg och Malmö till arbötenas utgångspunkter. Den: största rikedomen ilandet: fönnes! samlad i Stockholm, och-i landsorten Istoderde flesta i mer eller mindre förbindelse med hufvudstaden. Ej mindre -än:86 ångbåtar underhålla förbindelsen mellan den samt inoch utländska bamnar. Få städer i Europa törde finnas som, i proportid till sin folkmängd, kuöna i detta hänseende jeriföras dermed: Stockholm Kar derföre rättmätiga anspråk att någonting göres för detsamma. Det kunde naturligtvis ej tillhöra talaren, eller den samÅ hällsklass han tillhörde, ått med tillförsigt yttra sig om frågans strategiska sida. Men han dristade sig säkerligen ej för långt på detta gebit, om han uttalade den solklara sanningen, att Sverges försvar lig ger i Stockholm: sS:ockholm taget och Mälardalen afskuren, fordras det en konung med ett hjerta af jernatt fortsätta kriget. De enskilta intressena speTlsde er alltförstor rol i denna fråga, och det skulle tyckas som talaren, såsom sjelf bosatt ihuöfvudstaden, förordåde ött sådant enskilt intresse; men talaren hade härvid endast låtit bestämma sig. af. det allmännas väl, och ansåge det för detta intresse så vigtigt, att jernvägarng börja att byggas från Stockholm, att han ämnade fordra det säsom oeftergifligt vilkor för något anslag, tilläggande talaren, ätt iom borgareståndet tio män med honom vore färdiga att stå och falla för denna sak. Öfvergående till frågans finan siella sida, hembar han hr finansministern sin tacksamhet för den skildring han gifvit af landets ställning... Det vore första gången man, ej hört regeringen i sina meddelanden till ständerna. uppdraga svarta taflor. Man. hade. uttalat en stor fruktan för lån och i synnerhet för de utländska. lånens inflytände. Det vore likväl ett för det allmänna och de enskilta gemensamt förhållande, att de-behöfva anlita krediten. Få menniskor vore så lyckliga att de kunde fritt disponera kapitaler. -Talaren-erinrade om det motstånd de båda första hypoteksföreningarne rönt men BKuru man lugnat sig sedan man sett huru de småhivgom amorteras. Det lån vi öv stå i begrepp att upptaga, skola vi gälda med jernbanornas egen afkastning. Ty talarens innerliga öfvertygelse vore, stt de skola sjelfva. betäcka kostnaden för ränta och amortering af det för. deras anläggande upptagna lånet. Denna öfvertygelse stödde tal. dels på de resultater bibanorna redan gifvit, dels på tilldragelser, som han sjelf upplefvat och: bevittnat. Han hade som barn varit närvarande vid den första aktieteckningen för ångbåten Yngve Frey. Harje aktie kostade 100 rdr bko. Men så liten tro hade man då på ångbåtsfartens framtid i Sverge, att man ansåg dessa penningar så godt som kas.ade i sjön. Och hvad hade man likväl sedan sett? Ingen industri hade så hastigt utvecklat sig som ångbåtsfarten. Utom: den betydliga ångbåtsflotta landet redan eger, vore i närvarande stund: ej-blott alla svenska verkstäder: upptagna af: beställningar, utan äfven: för svensk räkning 14 ångbåtar under bygnad i Engjand: — I sånning, svenska jernvägarnes framtid vore lika stor som Sverges. Jernvägsbygnädernas utsträckning i en större skala, hade man sagt, skulle medföra brist på arbetare för jordbruket och stegra arbetslönerna. Ja, arbetets strid är ändtligen kommen; allt för länge har så väl det intellektuella som det materiella arbetet varit så illa aflönadt, att arbetaren ej kunnat-aflägga något för sin ålderdom. Den så mycket öfverklagade penningebristen i-landet vore den mest glädjande företeelse tal. upplefvat. Man både sökt förklara den genom de stegrade: varuvärdena och den 5 RR RR RR RETA GRRR ARK like