Aftonbladet – 9 juni 1857, sida 2

ATOLS C6 AaNMärsningar vi Nar DOCKAIlS BOIa VIG insändarens; förslag, instämma vi icke desto mindre med. bonom: deruti, att det hvarken vore behöfligt eller ;klokt att genast vända sig till utlandet, för att erhålla de nödiga penningarne för,jernvägsarbetena. Ja, vi påstå, att om landet blott inom sig.sjelftegåa tillgång på alla de för brbetenas: utförande nödiga materialier (rails;!lokomotiver 0. 8. v.), liksom det eger tillgång på armar och hufvuden, för att leda och utföra arbetena, så skulle vi ganska väl kunna reda oss, utländningens guld och.silfver förutan. Vänder ettvlanud sig. till utländnpingen endast för att erhålla omsättningsmedel för -produkter, hvilka der sjelft eger, så bevisar det, dermed blott att dettj har begrepp om hur penningväsendet bör ordnas. För omsättningen af egna produkter behöfver man icke låna .hamburgårens silfver.; Vårt eget är derför tillrackligt, om man derjemte klokt begag nar de, utvägar krediten erbjuder. Det är först når främmande produkter behöfvas utöfver hvad landet sjelft afsätter till utlåbningen, som öfrerskottet måswe gäldas i verldsmyntet guld -eNer silfver, och ei är också då mån mäsie, i fall tillräcklig tillgång ej finnes deraf inom landet, vända sig till utlandet för att genom lån fylla sitt behof deraf. Detu ländska silfret anskaffas då för ati dermed betala de utländsa produkter, som landets egna alster.ej. förslå ati liqvidera. Et6 utländskt dån måste väljocks förr eller senare .uppagas, just derföre att vår impori under de år, som komma att åtgå för jernvägsarbetenas.fullbordande, blard ånhät kommer att ökas med de produkter, som för ifrågavarande arbeten måbte utifrån införas. Det skulle endast i den bändelse kunna undvaras, om det önskvärda men föga troliga förhållande komme att inträffa, nemligen att åntingen vår export under tiden kunde uppdrifvas derhän att den betäckte den i anledning af jerpvägsa betena ökade importen, eller ock: att landet neder tiden minskade sin konsumtion af öfriga utländska varor. så mycket, att totalimporten ändock ej.blefve större än att den af exporten kunde betäckas...Men .hvarken. det enpa eller det andra är. som sagdt, särdeles troligt, och just derföre lärer det ej heller kunna undvikas att förr eller senare upptaga ett utländskt lån. Att pu genast besluta om upptagandet af ett utländskt lån, innan man: ännu sett huru länge den fiied anledning af jernvägsanlägg ivgarne ökade importen ka betäckas af landets export. anse vi, på nyss anförda skäl, vara både obeböfifgt och oklokt; Det är tids nog att tänka derpå, Där det visar sig att ett öfverskott af import öfver export uppstår till hvars liqviderande Yäft eget silfver ej förslår. Och i detta hänseende bafva vi, såsom den oftanämde insändaren redan anmärkt, en säker visare i riksbankens mötalliska kassa. Då devna börjar närma sig till sitt minimum, är det ett tydligt tecken att det importerade ej längre kan godtgöras med hvad landet sjelft x orterar. Tilen är då också iane att genom upplåning af utländskt silfver fylla vår egen brist derpå. Då den första upplåningen af de behöfliga penHingkopitalorna alltså, enligt vårt förmenagde;j både kan och bör göras inom landet, blir närmaste frågan, på hvad sätt och efter hvilka grunder den bör bedri vas, för att bereda landet största möjliga nytta. Hvad man härvidlag bör eftersträfva, är naturligtvis, å ena sidan, att räntan å de upplånta kapitalerna . blifver så billig som möjligt; å andra sidan, att staten genom sitt. uppträdande såsom konkurrent å penningmarknaden ej gör den allmänt! öfverklagade -penningbristen ännu mera tryckande Att förena båda dessa omständigheter, kan i näryarande tidpunkt synas vara ett tämligen svårlöst problem. Vore vår penningeställninog nuisamma blomstrande skick, som för några år sedan, så hade det lätteligen låtit sig göra för staten att upplåna betydande summor till en måttlig ränta, utan att den derigenom beredt öfriga lånebehöfvande några särdeles olägenheter. Tillgången på penningar var då god. Men omständigheterna hafva sedan dess betydligt förändrat sig. Bankens metalliska kassa har under tiden minskats med ungefär tjugufem. millioner riksdaler riksmynt, och sedelstocken, så väl riksbankens som privatbankernas, i proportion derefter. Det fordras nu att gå tillväga på annat sätt, så vida det åsyftade målet skall kunna uppnås. Att ökade arbetsföretag och ökade affärer fordra, under i öfrigt oförändrade förhållanden; ett ökadt rörelsekapital, d. v. s. ökade omsättningsmedel, är en-såk som ej torde vara något tvifvel underkastad. Lika litet torde det kunna bestridas att landets rörelsekapital i detta ögonblick ej är större, utan sna: rare mindre, än hvad som behöfves för utförandet af redan befintliga eller inledda affärer och industriella företag. Komma nu härtill de föreslagne jernvägsanläggningarne, så bör det kunna inses, åti det förut befintliga rörelsekapitalet, som redan förut är knappt för landets behof, skall blifva ännu otill räckligare. Vi betvifla ingalunda, att ju staten äfven nu skulle kunna få Jåna en hel hop inom landet, om den ville betala en särdeles hög ränta; men lika litet betvifla vi å andra sidan, att deu derat härflytande svårigheten för öfrige lånbehöfvande att förskaffa sig sitt oundgängliga rörelsekapital ju skulle medföra mången enskilts ruin. En tillökning i landets rörelsekapital anse vi derföre oundgänglig. Men huru skall detta kunna ske? Vi hafva ofvanföre motsatt oss sedelstockens förökning på grundat ett förändradt beräkningssätt af dess propörtion till metalliska kassan; vi hafva likaledes pästått, att upptagandet af ett utländskt lån, nu genast, ej heller bör komma i fråga. Vårt svar på frågan är i korthet följande: t De af staten utgifna skuldförbindelserna böra så ställas, att de kunna cirkulera med samma lätthet som bankens. sedlar och sålunda sjelfva utgöra en tillökning aj landets rörelsekapital: Z , Första och förbämsta ;vilkoret sför satt. dettaomå låta sig göra; är att-de så mycket somimöjligtlikna banksedlarne derfuti, att deras verkliga (bytes-) värde ålltid -öfverensstärbrier med: det:nominella värde, hvarå de lyda. Eller med ändra ord iman: bör så mycket som möjligt betaga dem egenskapen af ati gå med kurs, d. v.s.vatt ega ett.föränderligt värde, och i stållet söka: gifva demsett fastspris; dika: med deras nominella, hvarigenomsde såimycket som möj: ligt härma:sig egenskapen. af-bänksedlar... På: hvad sätt detta skall kunna vinnas, lemnå vi tillsvidare å sido och vilja här istället undersöka, hvilka, följdörfia! blefveyderaf; satt -obligationerna erhölle ett, så vidt möjligt, fast vårde. å i Hvilket bör i allmänhet anses såsom Mest. önski värdt, antingen det att obligationerna :ega ett fast och ständigt lika värde, eller ett värde som alltjemt förändras; i dag är: Högre, imorgon lägre, eller tvärtom? Svaret derpå beror väsentligen på den syn; punkt (det enskiltavintressets eller den allmänna nyt: tans), från hvilken saken betraktas. Alla börsoch fondspelare skola naturligtvis med en mun förklara sig till förmån för det föränderliga värdet, och detts( är ganska naturligt: obligationerna lämpade sig i annat fall icke till föremål för något börsspel, och allt slags spel har, som bekant är, för somliga en alldeles oemotståndlig dragningskraft. Men för hvar och en, som ej låter dylika speciella skäl bestämma sitt omdöme, visar sig: saken på ett helt annat sätt. Man kan då icke unögå att finna, att det föränderliga vär et hos stätspappereo, långt ifrån att innebära någon verklig fördel, tvärtom verkar skadligt på ett dubbelt sätt, både positivt och negativt, att vi så må säga. I det nemligen obligationerna genom sitt föränderliga värde blifva föremål för spekulation, för köp och såla, draga de till. sig. en. hel del af landets penningekapital, Som ännars kunnat användas i hvarjehanda produktiva företag, men som ou i stället tjenar bvärken preduktionen eller konsumtionen, utan endast tillfredsställandet af en dålig passion. Det: föränderliga värdet verkar sålunda positivt skadligt derigenorn, att det för ett ändamål, som väl må kallas det -onyttigaste bland alla onyttiga, af