Aftonbladet – 9 juni 1857, sida 2

ningkapitalet från dess rätta bestämmelse och derigenom beröfva produktionen någon del af det behöfliga omsättningsmedlet. Tvärtom skulle de sjelfva kunna användas som omsättningsmedel och derigenom öka rörelsekapitalet i stället för att; minska det. Fördelen vore alltså dubbel. Med det ofvan anförda hoppas vi hafva till fullo visat att, lika litet ; som ;det ligger någonting, önskvärdt, uti, att, banksedelns. värde, är underkastadt någon fluktvation i förhållande till det metalliska värde, hvaraf; den,är.enrepresentant, lika Jitet önskvärdt är det .att statsobligationernas, verkliga. (eller bytes-)värde fluktuerar i förhållande till det nominella belopp, hvarå de lyda. Frågan är nu att veta, bura deana flöktuation skall kunna förekomfnas. Banksedelns värde upprätthälles, som vi veta, deri: genom, att den i hvilket ögonblick som helst kan i banken vtbytas mot den. qvantitet silfver, söm den representerar. Hvad innebär nu detta? Ärdet egenskapen hos bavksedeln att ständigt kunna utbyias mot silfoer, som härvidlag utgör det väsentliga, eller är det helt enkelt-den omständigheten, att jag alltid vet hvart jag skall vända mig förattkuns n8 notbyta den mot samma, värde, hvarpå den lyder, och för hvilket jag sjelf emottagit, den,.som är det höfvudsakliga ? Svaret kan icke vara tvilvelaktigt. Egde mat blott vissheten att ständigt kunpa på an pat båll utbyta sedeln mot samma värde (lika godt em detta nya värde böstodö i liffförhödenheter, huss geråd eller hvad anvat som helst), för hvilket jag sjelf. emoitagit den, så vore Konvertibiliteten i silfver obehöflig. Nu är. det visserligen sant, att, hvad banksedlarne-angår, :emottavas. de till sitt-fula nominella värde just -derföre, att hvarje innehafvare ochemöttagare åf dem vet öätt-han uti banken när som helst kan utbyta dem mot den qvantitet silfver, som de röpresenterå; ock för dem är alltså konvertibilitete; i silfver otvifveläktigt en oeftergiflig cgenskap Men icke alla kreditpapper äfö banksedlar. Emellån dessa senäre och t. ex. döt slag af kreditpapper, som nämnes statsobligationer, hvärom nu närmast är fråge, är en ganska väsentlig skilnad. Hvad. som är nödvändigt i afseende på banksedeln, är icke derföre nödvändigt i afseende på statsobligationen. Banksedelns: värde kan visserligen icke upprättbållas annorlunda än derigenom att den ständigt årinlösbar mot silfver; hvilket deremot icke är ett nädvändigt vilkor för att statsobligatiohen skall bibehålla sig al pri, :såsom det heter. Då nemligen de allra flesta af landets invånare, åtminstone alla de som bafva nog stor förmögenhet för att någon gång komma i besittning af en statsobligation, också med staten hafva affårer i-så måtto, att de årligen erlägga till densamma ett visst, större eller mindre skattebelopp, alla andra mera tillfälliga utgifter till staten oberäknade, så låter det ganska väl tänka sig, att statens skuldförbiodelser skulle. kunna bibehålla si vid sitt parivärde utan någon inlösen mot silfver, endast deriger nom, att staten förbunde sig att vid all uppbörd emottaga obligationerna till det belopp hvarå de lydde. Denna förklaring från statens sida skulle, lika väl som förklaringen af banken att ständigt inlösa -sivasedlar umed; den. qdvantitet. silfver, hvarå de lyda, gifva statsobligationerna en stadga, som gjorde att ingen tvekade att emottaga dem efter deras fulla nominella värde, då man jus alltid visste att man kunde: använda dem vid de liqvider, som staten under en eller annan form eger uppbära. En sjelfskrifven sak är det dock härvidlag, att sammanlagda beloppet af samtliga sådana state obligationer måste stå i ett riktigt förhållande till beloppet af de årliga skätteintraderna, lika visst som beloppet af en banks utgifna sedlar måste stå i ett riktigt förhållande till dess metalliska kassa. Meh liksom erfarenheten visat, att en bank kan utan fara utgifva: sedlar vida utöfver det belopp silfver den eger i sina kassahvalf, lika säkert skulle också statsobligationer kunna utgifvas till ett belopp vida öfverstigande den årliga skatteinkomsten; Vissheten att obligationerna alltid emottoges i statens uppbörd skulle göra tillfyllest för att opprätthålla deras värde, och det är ganska troligt att högst få skulle begagoa sig af fättigheten att på detta sätt göra sig utaf med dem. Redan af det ofvan sågda är det klart; att en vär sehtlig olikhet eger fum mellan de af staten och de af en bank utgifna förbindelser. Härtill kommer den icke mindre vigtiga skilnaden, att statsobligationerna Bro räntebärande för innehafvaren, hvilket banksedlarne icke äro. Om banksedlar ntgifvas i större myckenhet än att -banken förmår inlösa dem.mot klingande mynt, skola de ovilkorligen falla i värde, hvilket fallunde kan gå ända derhän, att de slotligen förlora allt värde. Sådant kan aldrig inträffa med räntebärande -kreditpapper. Har man blott visshet om rönteliqvidernas ordentliga fullgörande, skola sådana papper alltid bibehålla ett. värde; .som; i händelse räntan derå är: högre än den allmänt gängse, till och med kan öfverstiga deras nominella värde, äfven i den händelse ibgen utsigt finnes för att de någonsin komma att inlösas. Men å andra sidan kan det icke förnekas, att der värdet ef ett kreditpapper bar sin grund endast i den ränta, som: är förenad med. innehafvandet deraf, kan samma värde aldrig förblifva fast, utan måste komma att -vexla alltefter som den förskrifna räntan är högre. eller lägre äd den ränta, som vid en viss tidpnnkt är den allmänt gällande. En Ffeälisation måste alltid vara möjlig, för stt ett ouppsägbart kreditpappers effektiva värde ständigt skall förblifva lika med dess nominella. Men det är derföre icke nödvändigt, att det skall vara en realisation i silfv:er; hufvudsaken är helt enkelt att kunna realisera det nominella värdet af obligationen, och detta vonnes äfven derigenvom, att staten förklaråde sig uti all sin uppbörd emottaga sina egna förbindelser till deras fulia nominella värde. Genom en sådan realisation vore det icke att befara, att obligationerna någonsin skulle komma att sjunka under pari; vissbeten derom, att staten emot. toge dem till deras falla nominella värde, i förening med räntan, som de medförde, skulle otvifvelaktigt göra, att de af allmänheten emottoges med lika stor. begärlighet som bankens sedlar, Snarare kunde man befara, att deras värde skulle stiga öfver pari, och detta skulle säkerligen snart nog kunna inträffa, öm rättap-bestärhdes alltför dhög.; Räntans storlek är en ganska vigtig omständighet, och några ord derom må derföre här få sin plats. För sin del anser insändaren att-fyra procent Vore för sådana obligationer, som i hvilket ögonblick som helst kunde användas som kontanta penningar, en fullkomligt tillfredsställande ränta. Den understege visserligen betydligt. den för, närvarande gängse, men meningen är icke heller, att dessa obligationer skälle, åtminstone under nuvarande penningeförhållanden, skrinläggas för den dermed förbundna räntan, utan att de skulle tjena till.en förökning af det i närvarande stund alltför knappa rörelsekapitalet. En hvar som emottoge dem skulle: således ej behålla dem längre än till dess tillfälle erbjöde sig antingen att atlåna dem möt högre ränta eller ått på annat sätt använda dem, såsom uti förestående utbetalningar, oppköp.o. 8..v.. Under tiden gjorde de Honom samma nytta.som-om han haft sina penningar insätta på suppoch afskrifningsräkning i en bänk, hvårmed meningen ju: också är att tjena som.en placering illsvidare af penningar, dem man framdeles ömnar på annat sätt :nvända. Kan det betviflas, att såda18 räntebärande penningar skulle, då depositionsrörelen mot ränta ännu är af våra banker så föga omhuldad, med störstå begärlighet mottagas. af alla lem, som nu nödgas noder kortare eller längre tider åta sina penningar ligga räntelösa under afvaktan oå deras placering? Ja, äfven om depositionsrörelen erhölle en vida: större. utsträckning än som nu ir fallet i våra banker, blefve det alltid ändock gan;4 re NE LA Ca rs a rör aa