Aftonbladet – 30 maj 1857, sida 2

mycket att säga, så hade den lärde och konsterfarne trädsgårdsmästaren sjelf måst taga till ordet. Ur Lycksalighetens Ö, denna menskliga lifvets allegori, hvilken talaren sammanstälde med Faust, ehuru han visserligen fann olikheterna större än likheterna, uppläste han åtskilliga sköna stycken. Med anledning af de i denna dikt förekommande, mycket och med skäl -klandrade politiska episoder, anmärkte talaren, att då samhället hade ondt i bögra sidan eller i den venstra, konstens biräde ej lärer behöfva anlitas. Det vemod emot den materiela tidsriktningen, som så ofta gaf sig luft hos Atterbom, likasom hos an ra skalder, förekommer ända sedan medeltiden, hvaruppå talaren anförde exempel, men fästade härvid uppmärksamheten på, att den oerhörda materigla tillväxt, som egt rum under de trenne sista århundradena, just visat sig vara ett medel till andlig förkofran. Ibland Atterboms prosaiska skrifter fästade sig tslaren uteslutande vid Siare och Skalder,, detta den svenska poesiens äreminne, der rättvisan så samvetsgrant skipas och allt så noga väges, att icke ett qvintin förtjenst tillåtes falla på marken. Efter att ha anstält några betraktelser öfver skaldens personlighets identifiering med hans skrifter, samt nogot litet skämtat öfver hans ängsliga omsorg om dessa, äfvensom öfver kontrasten emellan den ofördragsamhet, hvartill han understundom upparbetade sig, och den blida humanitet, som hos honom var natur, skildrade talaren det hänförande behaget af hans umgänge och den vackra taflan af hans huslif. Det hos honom mest egendomliga var, att han var svensk, öch han har med hela sitt rika konstnärslif intygat, att han var det, Så anfördes de herrliga slutverserna i Atterboms inträdestal, och efter orden: Godt är ett rum i svenska bröst, Godt är ock ett rum blott i svenska jordem, tillade talaren, i en af sin rika stämmas djupaste toner: Och intetdera har blifvit honom