Aftonbladet – 30 maj 1857, sida 2

voro gjorda, att lemnå aågta uppgifter i detta hän-: seende, som kunde anses fullt tittömmande. Men vissa allmänna grunddreg af lagdess beskaffenhat låta dock genast skörja sig och de resultater, som deraf måste dragas, vinna bekräftelse af a:la mera detaljerade undersökningar. Att jernvägen norr om Mälaren skulle genomskära en af Sverges bördigaste slättbygder, att den skulle beröra farlederna från dess förnämsta bergslager, samt att den skulle genomgå flera för vårt land icke obeiydiliga städer, äro förbållanden som alltid måsie väga tungt vid en samvet:grann jemförelse sf fördelarpe å ena och andra fsidan. Städerna bafsa just erbållit sin lifliga rörelse .J genom vexelverkan emellan slättbygden och bergslagerna; de äro icke heller så lätt flyttade, som man Inågon gång under utskottets öfverläggningar antagit; foch deras tillvaro äfvensom deras läge i Mälaredalen I synes utgöra en tydlig anvisning att i dessa trakter Jen jernvägsstamled icke bör saknas. : Det var ock på väl grundade skäl som rikets ständer, i sin underdåniga skrifvelse till K. M:t angående statens medverkan för jernvägars auläggning: vid sistlidne riks dag, yttrade att den vestra stambanan skulle öppna förbindelse mellan de provinser, från hvilka landets: bufvudsakligaste bergsprodukter hämtas och hvarest bergsbruksrörelsen förnämligast idtas, samt bereda den inre delen af de landskap, densamma komme att genomgå, förmånen af ömsesidiga förbindelser med landets på bergsoch andra naturalster mera rika provinser. Det är denna lifliga rörelse mellan det ofvanför liggande, vidsträckta landets och den sädesrika slättbygdens produkter och behof, som grundlagt den starka trafiken å vågarne genom norra Maiaredalen, och hvilken tydligen anvisar behofvet af en jernbana, som lämpas efter det naturliga lägets och bandelsrörslsens fordringar, samt icke afskär de aflågsnare trakterna från deras naturliga medelpunkter, städerna, ej beller dessa i deras ordning från rikets förnämsta exportoch importorter. Utskottet har väl förklarat sig missnöjdt med landsvägarher träcknirg, såsom varande en otillförlitlig anvisning i afseende på rörelsens behof och gång, och inom detsamma har anförts, att man måste lägga jernvägar icke efter som rörelsen nw är, utan efter hvad den borde vara, att städer lätt uppstå på nya lokaler samt att belt andra medelpunkter för rörelsen skola i en framtid uppkomma. Dessa helt och bållet nya srundsatser för jernvägars anläggning synas likväl vara vådliga att antaga, så länge icke erfarenheten mera än hittills jäfvat dem, hvilka i andra länder öfverallt blifvit lagda till grund för dylika planers uppgörande. I Tyskland finner man de stora jernvägarne nästan öfverallt öfverensstämma med-de samla handelsvägarnes sträckning. I Frankrike har man följt samma grundsatser. Man har der icke slömt det välbetänkta yttrande grefve Darin haft i sitt bekanta betänkande rörande de tidigare jerpvägsanläggnivgarne i detta land, hvari det heter: Jernbanorna böra framdragas i samma riktning som den stora rörelsen af passagerare och varor för närvarande följer. Det skulle eljest lätt kunna hända, att betydliga samhiällselementer blefve skadade, om styreleen icke sökte att lätta öfvergångarne, att afböja alltför brådstörtade brytningar i landets ekonomiska ställning, och för detta ändsmål valde de linier, som äro mest tjenliga att lämpa jernvägstrafiken efter den redan befintliga rörelsens behof, utan att försöka rubba eller hindra dess lopp.s Otvifvelaktigt är äfven för vårt land den sundaste grundsat sen för de nya kommunikationsmedlens anläggning att följa ett likartadt förfaringssätt. Att betrakta dessa vägar såsom medel till framkallande af nyodlingar i större skala eller såsom underatödsmedel för armare orter måste alltid blifvs orådligt och aflägsna från det mål, man vill vinna. Siaten måste i detta fall förfara efter samma grunder, som en enskilt: den måste i främsta rummet lägga jernvägarne der de tillfredsställa ett förhandenvarande bebof och der de i följd deraf gifva en inkomst: först derigenom vinner den styrka att framföra dessa kommunikatiopslinier genom mera trafikfattiga orter. Ett omvändåt förfaringesätt slår ut till motsatsen af hvad man åsyftat och bestraffar sig sjelft. Man finner ock, att det rika Eogland, som eger det i förhållande till landets vidd mest utbildade ;ernvägsnät i serlden, icke ännu ansett sig ega styrka att anlågga jernvägar i Skottlands högländer eller Wales. Först 1855, sedan jernväger bygts i Frankrike under. nära tjugo år och sträckt sig genom de flesta delar af detta land, vidtog franska regeringen åtgärder för att genom mera direkt försorg leda jernavägar fram i de bergigare och ofruktbarars provinserna Auvergne, Bretagne och Pyreneertrakten. Hvarifrån den i utskottets betänkande ofta förekommande satsen, att den ifrågavarande stambanan skulle gå utmed Mälarens strand, egentligen kommit, år svårt att säga. I komiterades betänkande ochi orterpas verkliga läge har des iogen grund. Denaf komitån föreslagna stambanan genomskär väl den bördiga slätten på Mälarens norra sida, men på ett afstånd från sjön af merendels 1, 2 till 3 mil; och den berör Mälaren endast vid tvenne punkter, nemligen vid de djupt ingående vikar, som föra till Westerås och Köpiog — ett förhållande, hvilket i sig sjelft synes antyda ganska lyckliga, af naturen sjell anvisade förhållanden för en jernvägsanläggning. Klarast torde påståendet, att en så beskaffad väg löper utåt Mälarens straänd, vederläggas dermed. att, efter en ungefärlig bsräkning, icke mindre än tio qvadratmil af det bördiga landet befinnas ligga mellan sjön och jernvägen på de 7?, mil denna senare upptager mellan Giresta och Köping. Sammanståller man härmed en beråkning af huru mycket land, som på den lika långa sträckan mellan t. ex. Stockholm och en punkt fyra mil vester om Söder telje jernvägen lemnar emellan sig och Mälaren, så finnes förbållandet emellan jernvägssträckans längd och den mellan densamma och Mälarevattnet befintliga landrymd der vara vida mindre fördelaktigt. Men äfven de nämda beröringspunkterna mellan jernvägen och Mälaren, som man kunde hafva sköl att anse såsom högst fördelaktiga för rörelsen, äro i utskottets tanke egnade att gifva skäl emot jernvägars framdragandei denna riktniog. Jernvägsträvgerna skola, heter det, komma att gå toma då de passerat dessa städer, emedan passagerare och varor lemna dem för att sjöledes vidare fortskaffas till Stockholm. Detta förutsätter, bland annat, att ångbåtar skola ligga färdiga för hvarje jern7ägsträng som ankomme, således afgå t. ex. tre gånger om dagen i stäl: let för två gånger i veckan eller en gång om dagen, vidare att en omlastning skulle i detta fall anses vara af ingen betydenhet, då motsatsen alltmera framträder såsom en frukt af den erfarenhet man haft der jernvägar finnas; vidare att all trafik, så väl af passagerare som varor från särskilta punkter af landet, först skall samlas i dessa städer, samt icke vara bestämd för några andra punkter än dem ångbåtarne anlöpa, samt att den olika hastigheten i fortkomst skulle vara af ingen inflytelse, då med ångvagner resan från Örebro till Stockholm skullå tillryggaläggas på 6 eller 7 timmar i stället för 15, från Westerås på 3 eller 4 timmar i stället för 5 eller 6, 0. 8. v., under det kostnaderna för persontrafiken och ACETON ESSEN SKEN AE ÖR NNE SEKSRE er så hade den lärde och konstI mycket att