Aftonbladet – 30 maj 1857, sida 2

förqväften stora Briten, så framt han e varit odlig. I humoristiska drag tecknades derpå delitterära fejden emellan dessa ungs Titaner, ösa fosföristiska fribytare och de framståen. veteranerna från Gustaf IlI:s ti dehvarf, Elka ingalunda såsom de förre vor bortgömdaf björkdungar och torftak. Det stora uppsede, som kampen då väckte, och som nu företlier föga förklarligt; hade sin grund i det etiskas betydenhet på den tiden. Hvad skullean väl i våra dagar säga, om emot politike: eller finansens allmänt aktade och godkändairor anfördes djerfva protester i brandgula orlag, och detta af ynglingar, omyndiga elleryss hunmna till skuldebrefsutfärdandets fri? Emellertid blefvo den unge skaldens poetiskalster efterhand allt mer och mer uppskattadeförst af landets döttrar och derpå af dess mänich snart erkändesi nord och söder såsom tveni sångens furstar Atterbom och Tegnår. Så fick ock efteand den nya skolan, i den mån man börjte inse det toma lättsinne, som låg på botten f den verldsåsigt, emot hvilken denna skolakämpade, en bundsförvandt i det svensk allvaret, oaktadt den bristfälliga form, hvati hon uppträdde; och kunde sålunda i enzsnare tid väl återtaga förhastanden, men belfde ej återtaga grundsatser. . Atterboms utlälska resa, hvars kostnad bestreds af vännerbland hvilka man numera ej förbjödes af zrannlagenheten att nämna en hädangångei som alltid på det lifligaste intresserade sig ir Atterbom, August von Hartmansdorff;teckides derpå i några raska, träffande drag, äensom hans återkomst, hans lärareuppdra hos kronprinsen och derpå följande befordngar. Sin framställning af Attboms senare författareskap inledde talarenmed den på en gång blygsamma och stolta amärkningen, att man här ej borde vänta sigett kritiskt lärospån af den som. ej; aflagt nrot högre. Karakteren af Atterboms stör! skaldestycken vore allegorisk. Om Blommoia, anmärktes, att då åtskilliga bland dem räl ej haft så