Aftonbladet – 30 maj 1857, sida 2

värr ejmeddela annat än följande ganska ofullständiga referat. Falaren började med en erinran om hurv Atterbom för sjutton år sedan på denna dag hållit sitt af Tegner besvarade inträdestal, och huru hans inväljande från akademiens sida inneburit på en gång en glömska och en hågkomst....Efter några allmänna betraktelser öfver huru den bittra. erfarenheten, att ingen personlighet egentligen kan ersättas, förmildras af den tröstliga sanningen, att ingen behöfver ersättas, visade talaren olikheten emellan att-hvifta farväl åt en koja eller åt ett folk, och öfvergick derpå till teckningen af sin före trädares för fäderneslandets konst och för dess ära så fruktbärande lif; Atterboms födelse och uppfostran i:en landtprests enkla boning gaf en osökt anledning till en episodisk skildring af presthus på landet. : Redan vid 6 års ålder närdes den blifvande skaldens fantasi af hembygderis och Sturlesons sagor, af Hibners och Puffendorfs historiska berättelser, .Mörks Adalrik och Göthilda samt Wallenbergs skådespel Susannsa. I-sin -morbroders hus gjorde han bekantskap med de svenska skalderna samt med Wieland och Birger. Som sjuttonårig yngling blef han stiftars af Auroraförbundet, och innankort blefvo Fichte och än mer Schelling hans lärofäder i-tänkandet. Så utkom Phosphoros, hvaruti den nya skolan i ordalag, som ej alltid vöro af dst förbindligaste slag, bad den gamla maka åt sig. Såsom en slags ursäkt för den häftiga polemik, som nu å ömse sidor med stor bitterhet blef förd, hänvisade talaren på huru likartade exempel på vitter kärlek och vittert hat, för att ej tala om det teologiska hatet och det filosofiska, äfven i andra länder varit vanliga, härvid hänvisande på Goethes och Schillers Xenien, på. Byrons tvister med skottarne samt de litterära striderna på Herthas ö. Kritiken har i allmänhet mindre sysselsatt sig med det något hvad, en menniska är, än med det myckna hvad-hon icke är, en annan sida ha ju hela biblioteker blifvit skrifna öfver Shakspeare, så att dessa säkert skulle ha