Aftonbladet – 30 maj 1857, sida 2

Biskop Thomanders inträde i Svenska Akademien. Det tal, -hvarmed biskop Thomander gjorde sitt ioträde i Svenska Akademien, vid dess offentliga sammanträde å stora börssalen i går afton, innehöll som vanligt en minnesteckning af företrädaren. Såsom bekant är hade hr Thomander blifvit invald bland de aderton för att intaga den stol, som genom Atterbsms frånfälle blifvit ledig, och.-man hade sålunda flera anledningar att med mera spänd uppmärksamhet än vanligt lyssna till inträdestalet. Också voro alla inträdeskor: -redan. dagen förut uttagna, och många sökte förgäfves erhålla sådana. Talets början innehöll icke som vanligt en syndabekännelse om egen ovärdighet jemte någon liten lofsång, egnad åt de öfrigas förträfflighet, lika litet som man i talet öfverhufvud fann den vanliga högstämda akademiska fonen, Hvad man deremot deruti väntat sig och fann, var den möktigt ströramande vältalighet, den sprittande qvickhet, den än godmodigt lekande; än i majestätiska kraftord och glänsande poetiska bilder sig yttrande liffullhet, som utmärker denne talares föredrag: Hvad sjelfva. minnesteckningen angår, torde måhända mången vän och beundrare af Atterboms såtgmö deruti ha saknaten fulit genomförd karakteristik af dennas egendomligheter. Men såsom en ersättning för denna brist borde en sådsn anmärkare hå funnit sig i någon rån tillfredsstäld genom den lefvande uppfattningen af den hädangångnes personlighet, hvilken, såsom i talet riktigt antyddes, var så nära förbunden med hans skrifter att hos Atterbom menniskan och skalden i sjelfva verket voro ett. Af detta högst intressanta tal, hvilket, ehuru som det tyckes skriftligt affattadt, hade. hela skaplynnet af en helgjuten improvisation, (då deremot. ej sällan hvad som ges ut för det senare starkt smakar af skrift), och hvarunder ofta ett sorl af bifall och beundran hördes gå genom salen, kunna vi ty.