sor, emedan arbetaren hellre afsöger sig den allmänna barmhertighetens gåfvor, än sin värdighet och sitt oberoende.s Så den lärde, men paradoxer älskande Cherbuliez,; och. icke. längesedan yttrade en afdelning af belgiska representantkammaren, nämd för att granska en begäran om förhöjda anslag till vissa. offentliga välgörenhetsanstalter : Dessa inrättningar, som teoretiskt onekeligen äro foster af;en ädelmodig tanke, svara icke emot det ändamål. man söker, och föda missbruk, som i obehag vida öfverstiga de förmåner, som man drager deraf. Förbättringsskolorna äro ett premium för vådslösheten hos föräldrar, som alltid skola vara. glada att få öfverlemna underhållet af sina barn åt kommunerna och staten. Deraf detta tillopp, hvars tilltagande man icke kan stäfja utan att begå en orättvisa mot dem, som man afvisat, och utan att skapa ett privilegium, som af intet rättvisss för dem som man upptager. Hvem känner ej att det ligger något sant till grund för dessa tadlande, varnande rötter? Hvem känner ej, att äfven de inspireras af en ädel känsla? Men tala ej lifvets och verklighetens fakta likväl till försvar för de tadlade anstalterna? , De förra reflexionerna blefvo redan vid välgörenhetskongressen besvarade med att det fans en nöd, det gifves olyckor, som ej vore sjelfförvållade och som ständigt skapade föremål för en barmhertighet, som icke kunde handlöst öfverlemnas åt dem enskilta förtankan eller välgörenheten. De senare inkasten ha besvarats af Ed, Ducpetiaux i hans skrift öfver organisationen af förbättringsskolorna, med dessa ord: Hvad är pauperismen? Det är det ärftliga öfverlåtandet af eländet och den moraliska förnedringen från fäderna på barnen. För att afbryta detta vådliga öfverlåtande finnes blott ett medel: det att verka på barnen, att undanrycka dem: det skadliga inflytandet och göra dem delaktiga af en uppfostran motsvarande deras sanna intresse.n Men mer än alla ord synes ett faktum i de flesta länder bevisa nödvändigheten af förbättringsantalters anläggande, nemligen den