Aftonbladet – 28 mars 1857, sida 3

talan. Hittills har jag väntat förgäfves, ehuru jag ej förstår orsaken till denna tystnad, då det väl tillkommer den det närmast rörer att ha ett ord med i laget, om den ej härleder sig af det förföljelsesystem, som en stor del af pressen antagit mot hvarje qvinna, hvilken fördristar sig att tänka öfver ämnen utom den sfer, som männen anvisat henne och, än oförlåtligare, att medelst fana meddela verlden att hon tänker. Sjelf anser jag mig visst långt ifrån vuxen detta kall, men mitt hjerta har blifvit uppvärmdt af de dispyter jag hört och läst i ämnet, har känt sig upprördt af den orättvisa, hvarmed qvianan och hennes förmåga ofta bedömas, af det hån, spott och åtlöje, som gjort de tänkande och litterärt bildade bland vårt kön till föremål för sina oädla anfall. Som ingen bättre, ingen annan framträdt för att uttala sina åsigter i ett ämne af så mycken vigt för vårt kön, har jag fördristat mig att fatta pennan och gifva luft åt tankar, som länge rört sig inom mig, och för hvilka jag skulle önska en yärdigare tolk. Hoppet att möjligen dermed kunna uträtta något godt ger mig mod till ett sådant steg, shuru jag väl vet, att en artikel, fluten ur en qvinnas penna, skall granskas och kriticeras med tiofaldigt större stränghet än de, som härstamma från det privilegierade könet. Mille Bremers Hertha och den väntade kong, propositionen angående qvinnans myndigblitvande tyckas ha gifvit anledning till den polamik om qvinnan, som blifvit förd mellan våra mest lästa tidningar. Om den förra här redan tillräckligt mycket blifvit sagdt, ja, så mycket att allmänheten bör ha hunnit blifva uppledsen derpå. Jag vill ej yttra mig om rättvisan eller orättvisan af de recengioner, hvarför den blifvit utsatt, och lemnar de olika omdömena om dess litterära värde helt och hållet åsido, ty jag är fullkomligt villig att