Aftonbladet – 27 mars 1857, sida 2

tillerkända rättigbet ett genom förelagda viten tillhilia domare att aflemna vissa handlingar m. m. Beträffande de uti motionerra gjorda eriaringar mot åtskilliga andra i författningen bar fiailiga bristfälligheter och oriktigheter, bland snoat uti 3, 4, 5. 8, 9, 13, 14, 18, 19, 26. 27, 31, 43 och 65 SS, har utskottet icke ens aktat nödigt att lemna rikets ständer kännedom om dessa anmärkningars tnnehåll, ehuru mationärerna derpå grundat d t genomgripande förslag, ett rikets ständer mätte hos ER Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af ny instruktion för landshöfdingarne med iakttagande af samma erinringar. Utskottet har i dessa punkter icke meddelat något annat svar: än att man icke bör förbise svårigheten at! i fråga om en instruktion för en embetsmyndighet med den utsträckta verksamhet 501: konungers befallningshafvande med fullkomlig fullständighet uti instruktionen antyda hvarje föremål för denna verksamhet,, och att om någon ofullständighet skulle förekomma eller möjligen lydelsen af någon föreskrift kunna gifva anledning till missförstånd, då den ensamt för sig betraktas, tvekan om dess rätta tillämpning ändock med Isdnin:s af de speciella föreskrifterna icke torde komarsa att uppsti samt att om någon sådan skulle sig yppa, Kongl. Maj:t icke lärer underlåts agtt meddela den förklaring eller rättelse som aderaf kan påkallas,. Ensamt denta märkbara underlåtenhet i utskottets sida, att ieke ens uoderrätta riket: ständer om beskaffenheten af rootionerna och de ändringar som deri yrkas och motiveras, torde innebära tillräcklig ; rund för en återremias. Det angelägnaste är likväl, som utskottet sjelft insett, borttagandet af den hrr landehöfdingar grundlagsstridigt tillagda suspen sionsmakt icke blott öfver dem underlydand: tjenstersän utan öfver sina egna embetsbröder. eller de personer som jemte landshöfding: utgöra länsstyrelsen eller, efter hvad den benämnes i 46:te S regeringsformen, den vanHiga landtregeringen. Åtminstone tyckes här den inskränkning vara ovilkorligen nödvändig, att då konungens befallningshafvande (icke landehöfdingen ensam) finner oundvikligt att från embetet: uatöfning skilja landssekreterare eller landskamrerare, ban skall vara skyldig att, i sammanbang med anmälan om åtal, underställa detta beslut kammarrätten eller vederbörande hofrätt, som bör ega, utan afvaktan af besvär, pröfva om suspensionen må fortfara. Med en sådan hållhåke kan det väl vara troligt, att den ifrågavsrande makten icke skulle alltför mycket missbrukes eller utöfvas af högmod eller. kitslighet under föregifvande af visad så kallad vanvördnad eller ohörsamhet. Men utan detta band skulle, såsom en reservant mot utskottets betänkande yttrat, snart all sjelfetändighet hos de inför landshböfdingen föredragande och jemte honom ansvarige ledamöter af landtregeringen undergräfvas, och de slutligen blifva slafvar under godtycket. Landssekreterarens och landskamrerarens styrka ligger likväl just : deras oberoende och frimodighet att inför landshöfdisgen oförstäldt yttra sin mening. Dereiiot skall tillvaron af en okontrollerad suspensionsmakt å ena sidan qväfva hågen hos dessa embetsmän att yttra sin från landshöfdinga beslut skiljaktiga mening, och å der andra sidan framkalla en benägenhet hos chefen att, om denna skiljaktighet blir honom al:tför besvärlig, låta den föredragande ledamo:en få erfara verkan af denna makt; ty hurv duglige föredraganderne än må vara, skall tillfälle likväl icke saknas för en landshöfding att, derest han vill målet — suspensionet :— finna någon anledning dertill, som derest beslutet icke omedelbart underställes högre rätts pröfning, kan iåratsl fördröja den upprättelse, som möjligen sent omsider kan tillgodokomma den förorättade embetsmannen, hvilken emellertid derigenom kan bafva fåti hela sin framtid förstörd. Det är således högst nödigt att rikets ständer härå fästa en allvarlig uppmärksamhet; hvarvid ej heller bör förgätas, att landshöfdingarne jemväl omedelbart efter utfärdanuet af landshöfdingeinstruktionen eller genom ett königl. bre? den 31 Jan. 1856 erhållit myn: dighet att, utan begränsning af något visst maximum, bestämma länsnotariers andel i expedi tionalösen i landskanslierna, det vill med andra ord säga, att äfven landssekretersrens löneinkomst i de flera län, der den hufvudsakligen består af expeditionslösen, är stäld under landshöfdingens disposition. Innan vi sluta denna redogörelse vilja vi ytterligare särskilt fästa riksdag-mäns uppmärksamhet på icke blott hr Thomås, utan äfver hr Bodells väl grundade reservationer emot utskottets behandling af denna fråga. Vid . läsningen af den diskussion inom bondeståndet rörande anslagen till utrikes