Aftonbladet – 27 mars 1857, sida 2

amma förelagda, att novembertraktaten enlast genom vestmakternas allvarliga framställningar blifvit oss så godt som påtvingad, utt vår ställning till Ryssland ieke genom lenna traktat blifvit väsentligen förändrad; och att Rysslands inflytende ännu tynger på ss; och andre ledamöter af konstitutionsutskottet, såsom Per Eriksson och Mengel, vitsordade sanningsenligheten af dessa Sahlströms uppgifter; flera bland ståndets ledamöter yrkade ock med anledning af dessa upp lysningar nedsättning i de för utrikes departementet äskade anslagen. andra sidan förslarade vice talman Anders Andersson, äfvenledes ledamot af konstitutionsutskottet och tillika f. d. ledamot af hemliga utskottet vid sista riksdagen, att han af samma handlingar icke kunnat finna annat än att regeringen handlat rätt och klokt och i afseende på utlandet både iakttagit Sverges savna intressen och upprätthållit dess värdighet; och andra ledamöter instämde med honom. Denna väsentliga skiljaktighet i uppfattnin gen af de ifrågavarande handlingarnes innehåll mellan män, som hvar för sig åtnjuta anseende inom sitt stånd och i det allmänna, kan icke annat än med rätta väcka uppseende: Hvem har rätt? hvad skall man tro? så skal! med skäl frågas från ena ändan af landet till den andra, och nya tvifvel skola väckas om den verkliga beskaffenheten af vår ställning till utrikes makter. Någon annan utväg att häfva detta tvifvel finnes icke, än att låta hvar och en se med egna ögon, att sätta hvar och en i tillfälle att sjelf uti handlingarne söka svaren på de framkallade frå gorna. Vi finna derföre uti den anmörkta stridigheten emellan konstitutionsutskottets egna ledamöter en ytterligare anledning att förnya vårt förut gjorda yrkande, att utskottet måtte för rikets ständer och derigenom för nationen framlägga en fullständig redogörelse för innehållet af de diplomatiska handlingar, som blifvit utskottet meddelade, och vi finna intet skäl, hvarföre konstitutionsutskottet, som ju icke är något hemligt utskott, skulle bedrifva frimureri med dessa handlingar, sedan regeringen upphört att göra det. Samtidigt med den diskussion inom bondeståndet, hvarunder man sålunda uttalade sina olika meningar om Sverges utrikes politik, debatterades äfven på riddarhuset frågan om anslagen till utrikesdepartementet, och det inmärkningsvärdaste, som: dervid företedde sig, var det egna sätt, hvarpå våra excellenser på stat, de båda nuvarande statsministrarne, der utmärkte sig. Den ene, statsministern för ut:ikes ärendena, densamme, hvärs departement just stod på föredragningslistan och som väl vid ett sådant tillfälle, om någonsin, hade bort infinna sig på riddarhuset, lyste endast genom sin frånvaro, som äfven anmärktes af grefve Anckarsvärd; och den andre, justitiestateministern, som tycktes känna sig uppfordrad att uppträda i sin frånvarande embetsbroders ställe, lyste under diskussionen förnämligast genom den bristfälliga kännedom han visade sig ega om innehållet af sjelfva det statsrådsprotokoll, som åtföljt den kungliga proposition, hvilken han företog sig att försvara. sEAEERRTRONARON