Aftonbladet – 26 mars 1857, sida 3

nödvändigt för att erhålla skickliga sändebud hos utländska makter. Såsom det ou är, så kunna de bästa förmågorna icke emottaga ministerposterna vid de främmande hofven ifall de ej hafva enskilt förmögenhet, af hvilken de kunna göra uppoffringar för att betäcka lefnädskostnaderna på en sådan plats, och de, som hittills innehaft sådana befattningar, hafva blifvit utarmade om de icke haft enskilt förmögenhet. Man hade vid den föregående punkten anför: att traktater blifvit uppgjorda utan ministerns vetskap; men hån förklarade sådant vara omöjligt: Vi dare hade man uppgifvit, att Novembertrakiaten vore os3 påtvingad, men sådant kusde icke entagas för säkert; åtminstone borde man bevisa det. Man hade slutligen ansett, att våra diplomater icke borde så mycket lägga an på att representera med mat och dryck, men talaren hemstälde om sådant ej ofta vore nödvändigt. Äfven den svåraste oppositionsman må ste mången gång vidkännas uppoffringar, då han nödvärdigt bör vara med vid sammanträden och dylikt. Så är det äfven i de högre diplomatiska kretsarne. Sändebuden måste umgås och lefva med sina likar, och då de hos dem blifva bjudna, måste de bjuda igen.. För öfrigt ansåg han det icke böra till en rätt opposition att motsätta sig sådana anslag Först om regeringen söker kränka folkets rättigheter, hafva vi rättighet till opposition, men icke der det är fråga om anslag till en kär, som för oss kan afböjafaran af ett krig och derizenom bespara landet mångdubbelt större uppoffringar i penningar och äfven folkets blod. Då slutligen de tre andra stånden, enligt hvad Ola Månsson på sin heder kunde garanterax, bifallit betänkandet, så önskade han attbondeständet äfven måtte bifalla detsamma. Matts Persson hade derefter ett utförligt anförande, hvars sammanhang referenten icke kunde fatta, men hvarunder han yttrade något om behofvet att bevilja de höga anslagen för att köpa skicklighet åt våra diplomater, så att de måtte kunna företomma krig. Det hela gick ut på bifall till utskottets förslag. Anders Persson från Örebro län förordade äfven bifall till hr Björcks reservation och ville, att den skulle antagas i dess helhet, utan attfrägan de!ades. Mengel anmärkte att det här tycktes nästan låta som om man ville förespegla, att diplomarien kunte ersätta arm6n och flottan samt göra dem öfverflödiga; men när det kommer till behandling af fjerde bufvudtiteln, så lär man nog få förmärka annat, och att äfven der anses. behofvet påkalla betydlig: ökade anslag. Då är anslaget till ministerstaten redan genomdrifvet; men man lär väl icke kunna hoppas slippa förödmjukelsen att höra den vanliga satsen framställas, att då tre stånd redan bifallit, så vore det ej lönt att bondeståndet satte sig deremot, utan borde liksom de äfven bifalla. Härvid erinrade talaren om den gamla erfarenheten, att hvad tre stånd bevilja får det fjerde betala. Om man skulle följa en sådan grundsats, så vore det onödigt att bondeståndet samlades för att öfverlägga, utan kunde då de tre stånden först fatta besluten och bondeståndet sedan blott sammanträda för att instämma i de andras beslut. Det är ganska sant, att många diplomater utarmat sig genom att lefva stort; men det finnes otaliga exempel på personer, som genom sådant blifvit fattiga utan att vara diplomater. Hvad behofvet af större anslag nu än förr betråffade, eriorade talaren, att diplomaterna numera lefva vida mera indraget än förr. De flesta här i Stockholm snstälda utländska ministrar hålla sig icke ens egva ekipager, utan låta, liksom andra mindre betydande personer, betjena sig af hyrkuskar. Äfven i afseende på våningar iakttager man nu mycket större sparsamhet än förr. För öfrigt är det icke nödvändigt, att vi skola hos de utländska hofven hålla sändebud med så hög rang som för närvande, hvarigenom den svenska diplomatiens representationskostnad onödigtvis förökas. Talaren utvecklade härvid, hurusom de: för en makt med Sverges ringa tillgångar läte sig göra, genom chargs daff:ires, der nu envoyer hål 1as och ministerresidenter i stället för chargås daffaires på vissa platser, åstadkomma besparingar. Detta vore så mycket lämpligare, som ingalunda våra :ntressen blifva bättre bevakade i utlandet derigeoom att våra sändebud hafva högre rang. Man hade bevisat detta, när det var fråga om under handlingar på den vigtigaste platsen i Europa, då man utskickade en underordnad underhavdlare, gesom hvilken det väsentligaste öfverenskoms och uppgjordes, utan att vår minister på stället förr an i sista stunden hade kännedom om förhandngarne. I Petersburg hade en legationssekreerare skött våra angelsgenheter och bevakat våra intressen, just under den vigtigaste perio den strax före och vid krigets utbrott, då underhandtlingarne bedrefvos om neutralitetsförk!aringen, uuder det. den vid ryska hofvet anstälde ministern på pernission vistades i Italien. Vidare hade åtskilliga utländska makter visat exemplet af sparsamhet i fråga om sin diplomati, då de låtit representera sig af ett och samma sändebud på sammz gång i mer än en hufvudstad. Så hade vi här utländska charges daffairas, som tillika voro austälda såsom sådana vid hofvet i Köpenhamn, och vår egen regering hade äfver i vissa fall begagnat sig af denna utväg, såsom t. ex. i Wien och Mänchen. Att vidare ganska vigtiga beskickningar kunna ske utan någon öfverdrifven iyx hade vi funnit, då marskalk Canrobert logerade uti tre små rum i en mellanvåning i Brunkebergs hotell. Det vore så mycket mera skäl för andra rangens stater att iakttaga sparsamhet i dessa utgifter, som de ändock icke kunna i utgifterva för diplomatien uthärda täflan med makterna af första rahgen. Då man vet på hvilken rörlig fot diplomaterna i allmänhet befinna sis, och att de pi en blott nyck af sin monark kunna bli återkallade eller att en ringa omstindighet, såsom t. ex. ett fel emot etiketten, kan föranleda den makt, hos hvilken de äro anstälda, att begära deras rappellerando, så borde ej -tora omkostnader användas för deras bosättning der de anställas. Sedan en äldre ledamot af ståndet och utszottet meddelat upplysningar om hvad han af de utskottet meddelade diplomatiska handlingar inhämsat, hade man förklarat hans uppgifter ogrundade, men då konstitutionsutskottets ledamöter troligen ej åro så ömtåliga som statsutskottets, så vore ej värd: att dervid fästa sig; talaren ville emellertid förklara, att dessa uppgifter voro verkligen sanna. Ola Månsson ville icke hafva sitt yttrande uppfattadt som om han sagt, att diplomatien kunde göra armån och fbttan öfverflödiga; han hade blott afsett att genom diplomatien kunde landets anseende upprättbållas utan att behöfva anlita vapen. Ifråga om fjerde :hufvudtitein kunde han försäkra, att han icke skulle förorda några förhöjda löner, utom möjligen till vissa af de lägsta graderna. Hvad man anfört, att underordnade personer blifvit utsända för att underhandlz3, ansåg han ogrundadt, då diplomatiska agenter skola hafva en viss rang för att få tillträde till hofven. På hvad som anförts om statsutskottsledamöternas ömtålighet ansåg han onödigt att svara. Matts Persson fick nu åter ordet, men liksom förra gängen var det omöjligt för referenten att finna sammanhanget af hvad han anförde. Det tycktes emellertid gå ut på att genmäla Mengel, och särskilt försökte han försvara friherre Nordins frånvaro från Petersburg dermed, att hans fru varit sjuk och dött i Italien. Petter Jönsson hade några minuter förut bifallit förhöjning till. 20,000 rdr i anslaget till utrikesministern, men började nu tro, att han misstagit sig och onödigvis beviljat för mycket, då kännedomen om de diplomatiska förhållandena var så allmän, att man till-och med i detta stånd, det minst upplysta, visat sig kunna med ea sådan reda och erfarenhet bedöma dessa förhållanden. Han faon ru att det var så lätt atv få lämpliga utrikesministrar, att. man blott behöfde ta i högen för att få en sådan. Förut hade hvad siaisutsko:tets lesamöter framstälde iör honom varit en twrosartikel och derföre hade ban bi 20,000 rdr till utrikesministero, men nu bade öfve elsen om de hegär:a förhälningaraes onädighe: h br or