Aftonbladet – 26 mars 1857, sida 3

af de diplomatiska handlingar, som varit tillgängliga för utskottet, i fråga om det sätt, hvarpå våra utrikes angelägenheter blifvit skötta, en upplysning, som var af vigt synverligen för bedömandet af de föreslagna förhöjningarne i anslaget till ministerstaten. Petter Jönsson ville inskränka sig till att bevilja hvad ståndets ledamöter i utskottet förordat, emedar han vore öfvertygad, att de alltid sökte åstadkomma det bästa beslutet, och derföre trodde på dem; han ansåg äfven, att den summa de föreslagit vore den rätta, då den blifvit förordad af vice talmannen, hvilken, såso förste ledamoten af ståndet i konstitutionsutskottet, varit i tillfälle att taga kännedom om det sätt, hvarpå de, utländska ärendena blifvit handhafda. Mengel, som anmält sig innan Nils Larsson gjorde sin interpellation till konstitutionsutskottets ledamöter, förklarade, att han, som i egenskap af suppleant genom de äldre ledamöternas benägenhet fått deltaga i utskottets granskning af de handlingar, som rörde de utländska angelägenheterna, nu, då han bört flere af ståndets äldre ledamöter i utskottet begära ordet, ansåg tillbörligt att icke gå de upplysningar dessa ansågo sig kunna meddela i förväg. San ville emellertid, då meningarne om sättet för den utländska politikens handhafvande kunde vara olika, förklara, att han uppfattat denna fråga så, att han ansåg sig alldeles oförhindrad att sluta sig till Johan Perssons mening, att 18,000 rdr borde vara alldeles tillräckligt. Nile Svensson från Skåne talade derefter äfven för blott 18,000 rdr, och med honom instämde Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs län, Anders Larsson från Örebro län, Olof Olsson från Oleby i Wermland och flere andra. Jonas Andersson från Östergötland ville icke heller medgifva större ökning än till 18,000 rår. Lars Rasmusson ansäg det förut befintliga anslaget redan vara nog drygt, men vid betraktande af utri kesministerns skyldighet att representera när främmande makters sändebud ankommo till vårt hof, hade han blifvit öfvertygad, att en löneförhöjning åt honom vore af nöden, hvarföre han hemstäldetill ståndet, att det måtte bevilja 20.000 rdr såsom i reservationerna var yrkadt. Peht Mattsson och Olaus Eriksson förenade sig med Lars Rasmusson. Johannes Nilsson från Göteborgs län talade i samma syfte, och Erik Kristensson förenade sig med honom och Lars Rasmusson. Äfven Efraim Larsson talade för 20,000 rår. Sahlström var den förste bland de ledamöter af konstitutionsutskottet, hvilka anmält sig efter Nils Larssons interpellation, som nu erhöll ordet. Då utskottets ledamöter blifvit uppmanade att tillkånnagifva hvad omdöme de, på grund af de diplomatiska handlingar, som för utskottet varit tillgängliga, bildat sig om det sätt, hvarpå våra utländska angelägenheter varit hahådhafde, så ville han icke nu un dandraga sig de äskade upplysningarnes meddelande, ehuru han vore förvissad, att ståndet på annan väg och af dem, som egde bättre förmåga än talaren att redogöra för dessa förhållanden, skulle framdeles få kännedom om hvad utskottets ledamöter inhämtat af de från regeringen meddelade handlingarne. Då nu dessa upplysningar blifvit begärda för att tjena till ledning vid bedömandet af statsutskottets törslag till reglering af utgifterna för vår diplomati, så ville han erinra, hurusom dessa anslag af honom och landets invånare i allmänhet länge ansetts för en verk lig statskräfta. Stora summor hade genom dem blifvit använda till lyx och misshushållning, hvilka icke ländt vår stat eller vår statsförfattning till Heder. Man måste beklaga, att det klan .er man anser sig skyldig i detta afseende framställa icke kunnat framkomma före den nuvarande statsministerns tillträde till embetet, ty det träffar icke honom. At: ohöljdt framställa förhållandet, såsom det af talaren uppfattats, ansåg han likväl sig skyldig sitt land och sist stånd. Det har händt för icke länge sedan, att traktater blifvit uppgjorda utan statsrådets vetskap och först sedan de varit slutligen Ööfverenskomna blifvit detsamma förelagda; sådant är bedröfligt, mev måste sanningsenligt omförmälas. Talaren ville i allmänhet motsätta sig stora förhöjviogar i anslagen på denna hufvudtitel. Till motiv för dem tager man nödvändigheten att föra stor representation; men att söka upprätthålla landets och svenska folkets intres sen genom korruption med mat och dryck: ansåg talaren ovärdig:. Sådant kan anstå Ryssland och dess vänner. För sin del ville talaren sätta mera lit till ca svensk diplomats fosterlandskärlek och pliktkänsia wa till det inflytande, som kan vinnas genom frisostighet i mat och dryck. Med de stora anslag, som förut varit anvisade, har likväl vårt kabinetts politik ingalunda varit tillfredsställande, utan verklisen outgrundlig (talaren använde något aonat utryck, men förklarade sedan, att hao menat detta). Den så mycket omtalade novembertraktaten had .ceke föranledts af svenska kabinettet, utan genom vestmakternas allvarliga framställningar blifvit oss å att säga påtvingad. Hvad förtroende skall man id ett sådant förhållande sätta till vår diploma? Man har trott sig kunna upphjelpa den genom stora snslag, men denna åsigt delade icke Sahlström, utan i0såg, i fråga om utrikesministern, 18,000 rdr årligen åt honom ganska tillräckligt. Nils Olsson från Skåne, Ödman och Anders Jonsson från Wermland instämde med Sahlström i afseende derpå, att 18,000 rdr borde vara tillräckligt. Förre vice talmannen Per Eriksson från Wermland, åfven ledamot af konstitutionsutskotiet, förklarade, att han förenade sig med Sablström i hvad han anfört. Östmar ansåg 18,000 rdr tillräckligt, men kunde icke, i fråga om auoslagets bestämmande, inlåta sig vå frågan om embetet blifvit med skicklighet bestridt, utan v.lle han endast taga i betraktande hvad som vore lämplig lön för platsen. Slutet blef av ban gick in på att gilla anvisandet af 20,020 rdr. Anders Persson fråa Östergötland och Anders Ersson från Dalarne talade derefter för 20,000 rdr. Lars Magnus Knutsson, ledamot af konstitutionsutskottet, inlät sig icke i någon förklaring om huru han uppfattat den af regeringen följda politik i: afseende på främmande makter, enär Sablström lemaat Nils Larsson de begärda upplysningarne. I fråga om anslagets belopp ville han bevilja 20,000 rdr. Lagergren slöt sig till dem, som ville bevilja 20,000, ehuru ban förklarade sig ba ansett 18,000 rdr vara tillräckligt, och Cederskog instämde med honom. Rudberg ensåg sig ej kunna bevilja mer än 18,000 rdr. Vice talman Anders Andersson, som var ledamot af hemliga utskottet vid sistförflutne riksdag, erinrade, att konstitutionsutskottet, i hvars arbeten han äfven under denna riksdag deltagit, fått del af icke allenast de diplomatiska dokumenterna, utan ock af nämde hem liga utskotts handlingar. För sin del hade talaren icke kunnat fiana annat än att regeringen alltid handlat rätt och klokt ech i afseende på utlandet iakttagit Sverges sanna intressen samt upprättbållit dess värdighet. Haäruti instämde Wils Svensson från Jönköpings län, Holm från samma län och Gustaf Johaneson från Kronobergs Jän. Bengt Nilsson från Kronobergs län yttrade sig för 18,000 rår. Nils Andersson från Skåne förordade afslag på hvarje förhöjning af anslaget till utrikesministern; men ville man ej derpå ingå, så borde man åtminstone stanna vid 18 000 rår. Nils Larsson erinrade, att han begärt upplysningarne hufvudsakligen för bedömandet af anslagen till ministerstaten. Bäckström och Gustaf Larsson från Stockholms län instämde. Jöns Persson från Blekinge kunde icke, så gerna han än hade önskat att ingen löneförhöjning skulle sfrågakomma, undgå att instämma med dem, som slöto sig till 20,000 rår. Gezelius instämde. Medin erkände, att lönen redan nu är rundeligt dilltagen, och att han helst varit emot alla löneförLanda då oOK.