dock vinnas. För vidtagandet af en dylik förändring syntes doek utskottet tillika erfordras, att åtkilliga sådara fråger, angående tillämpningen af gällande författningar i beskettningsärenden eller utgörandet aj allmänna one ra, som änau handlöggas och genom utslag afgöras af vissa kollegier, blefve skilda ifrån de departementala förvaltningsafdelningarne. Till den del dessmma icke ansågos böra blifva föremå! för behandling vid allmänna domstolarne, på lika sätt som åtskilliga år 1828 dit öfverflyttade ärenden, hvarvid likväl i många och tilläfventyrs de flesta fall betänklighet torde möta, skulle de då måhända kunna öfverlemnas till afgöranrde af den redan befintliga kamerala öfverdomstolen, kongl. kammarrätten, som sålunda komme att behandls: alla frågor om tillämpning af beskattningsförfattningarne och utgörand: af allmänna onera. För vår del kunna vi ieke annat än gilla denna utgångspunkt för organisationsfrågant behandling. Den bibehåller all den säkerhet för ärendenas behöriga handläggniag, som utgör kollegialstyrelsens bufvudsaklion förtjenst och som utan tvifvel till en väsentlig grad härflyter deraf, att denna handläggning är öfverlemnad åt embstsmän, som verka sjelt!ständigt och äro för sina åtgärder inför lag ansvarig. Men på samma gång skulle derigenom införas en högst betydlig förenkling och drift uti administrationen. Vi hemställ: till en hvar, som känner det nuvarande tunga, vidlyftiga och långsamma maskineriet, huru mycket ledigare och skyndsammare det skulle vara, om ministern tillika vore chef i de under honom lydande styrelseverk; om han icke blott såsom en nyfiken åhörare eller gäst, hvars närvaro endast besvirade, kunde. sjelf infinna sig i kollegium för att deltaga i öfverläggningen om vigtiga ärenden, derora erhålla muntliga upplysningar eeh personligen göra sig bekant med både det hela oeh de: taljerna af arbetet. Huru många officella remisser skulle då icke blifva öfverflödiga? Huru många misstag af departementschefen. hvilka nu, då han nästan står isolerad, lätteligen kunna komma henom till last, skulle då icke kunsa undvikas? Huru många tillfällen att personligen närmare lära känna och bedöma de gärskilta egenskaperna och fallenheterna hos de hans, departement underlydande embetsoch tjenstemän skulle då ieke erbjuda sig? Af hvilken oberäknelig vigt skulle icke detta vara vid befordringar eller val af biträden? Och slutligen, huru skulle icke bärigerom sjelfva förvaltningen förenklas, verkställigheten påskyndas oeh antalet embetsoch tjenstemän kunna inskränkas, då sjelfva regeringsdepartementet stode i omedelbart sammanhang med de detta underordade förvaltningsverken? Om deremot den nuvarande organisationen bibehålles, så befara vi, att mamw nödgas stanna ungefärligen vid de slags gonsmaripande reformer, gom statsutskottet. för märvararde föreslagit, t. ex. att utbyta några kopister och kanslister emot renmskrifvare, som deck skulle kosta staten lika myeket som de nuvarande tjenstemänner. Visserligen hör man sägas, att genom indragning af dylika befattningar den öfverklagade bristen på dugliga tjenstemän skulle blifva mindre märkbar, emedan, om dessa befattningar indroges, den förste i statens tjenst der alltid skulle förutsätta er mera framstående skicklighet; men sjelfva roten till det onda ligger visst icke deruti, utan i sjelfva arbetsfördelningen och organisationen, befordringsgrunderna oeh slutligen examensväsendet. Önskligt vore fördenskull att, om, soma vi hoppas, rikets ständer lemna sitt bifall till ekonomiutskottets väl grundade betänkande i detta ämne, som visserligen ingalunda kan anses såsom öfverdrifvet radikalt, regeringen vid sitt val till komiterade för den vigtiga frågans behandling, kunde träffa fullt sakkunnige män, sora icke hyste en alltför stor farhåga att i någon mån rubba den muvarande, hufvudsakligen först på 1700-talet tillkomna byråkratiska inrättningen af de administrativa verken, och att man icke hölle alltför styft på de gamla formerna, som ieke blott fördyra förvaltningen, hvilket jemförelsevis kunde vara en bisak, om en bättre ech raskare förvaltning derigenom vunnes, men som derjemte försena och förlama henne, hvilket är en hufvudsak att afhjelpa. Likaledes skulle det vara önskligt, om dessa komiterade egnade en del af sin uppmärksamhet åt vårt alldeles förvända examensväsende, hvilket ännu förgäfves väntar på de utlofvade nya författmingar, hvarigeriom det skulle ordnas på ett tidsenliare sätt, och de stora brister, som vidlåda etsamimdsamt slutligen åt det för embetsmannabildningen måhända allraväsentligaste — gå framt icke rikets ständer på grund ai derom väckta motioner redan nu deråt egne särskilt tillbörlig uppmärksamhet — vi mena frågan om de juridiska fakulteternas förflyt:ning till hufvudstaden. 13 maddala vän aftar aultlamphaeeanr MA