Aftonbladet – 20 mars 1857, sida 2

grefvinnan, Rutland för att få besvarad den frågan: Är Essex en förrädare? Den fasta tillförsigten i Rutlands svar, uttaladt med öfvertygelsens hela värma, häfver helt och hållst. Plisabethe. tvifvel; ochEssex ställning synes åter fullkomligt befästad. Men i detta ögomblick erhåller drottningen underrättelse, att Essex, som vid hennes högsta onåd blifvit förstämdigad att icke lemna sin post i Irland, nyss återkommit till London. Elisabeth, djupt kränkt af detta öppna trots från den hon så varmt försvarat, visar sig nu ytterst uppbragt. Essex fiender triumfera, och lady Nottingham utbrister: Nu är hamn förlorad ! Essex sjelf vet dock ieke af mågon fruktan. Man ser homom vid andra aktens början inträda i sitt palats i London, lugn och leende, medan alla omkring honom darra. Med sin maka, som herligt blifvit förd till hans möte, öfvsrlemnar han sig åt de ljufvaste framtidsdrömmar. Mät: på yttre glans och glitter, vill han, så snart han fått förödmjuka sina fiender och rättfärdiga sig inför drottningen, nedlägga alla sina embsten och med sin maka draga sig tillbaka i en lamdtlig, idyllisk frid. Denna scen mellan Essex och hans maka är tecknad med en fin och mjuk pensel, hvaraf intrycket blir så mycket mäktigare och mera gripande, som bortom den glada och lyckliga gruppen i taflans förgrund upptorna sig i bakgrunden allt högre de hotande åskmolnen och gifva åskådaren en förkänning af de stormar, som skola omstörta de sköra luftslott, Essex och hans maka bygga. Dels genom det på samma gång djerfva och ej så aildeles rena spel, som Essex tillsammans med sin sekreterare Johannes Cuff bedrifvit för att locka sina motståndare till ett öppet anfall, dels gerom trotset mot drottningens, hans lagliga öfverhufvude, befallnisgar, bar han redan samlat öfver sig en skuld, som: reser gig olycksbådande mellan det närvaramde och den drömda framtiden. Men låvgt ifrån att förfäras af underjärtelsen om hvad som tilldragit sig hos årott-. ningen, härner Essex deraf bioitsitt mod och sin stolthet ännu mer sporras. Förtröstende lisa mycket på den ynnest hvaraf har städse varit i åtejutamde, som på sin ställging såsom folkets gurstling och på sia rättvisa sak, beslutar han uppträda inför drottningen, att aflägga rökenskap för sitt förhållande. Men Elisabeth bevärdigar honom icke ens med en blick. Hon vänder sig i stället till ministrarne