Aftonbladet – 17 mars 1857, sida 3

verkande generationens skattedebetssedlar skulle blifva alltför hårdt betungade, derest allena från densamma hela det stora kapitalbelopp skall uttaxeras, som för utföfande af dessa väl högst nyttiga, men ock mycket kostsamma väglinier erfördras. Emot alla de erinringar om detta förhållande, som under: de flerfaldiga diskussionerna öfver ämnet blifvit gjorda, har man alltid åberopat den omständigbeten, att kontoret hittills med sina allmänna tilljångar kunnat motsvara de inkomna reqvisitionerna af medel för jernvägsarbetena. Men uppenbart är, stt om dessa, utöfver den af rikets ständer emellan statsinkomster och statsutgifter beräknade balans, geoom en af ovanliga händelser skapad högst lycklig sonjunktur framkallade tillgångar nu på eget bevåg af hrr fullmäktige användas på jernvägarne, så har man antingen betagit rikets ständer friheten och tillfället att med samma tillgångar förse många andra vigtiga-statsbehof, eller ock satt dem i nödvändighet att fortsätta statslånet, måhända under mycket mindre -lyckliga penningekonjunkturer, än som under 2n längre tid egt och sannolikt ännu åtminstone till aågon del ega bestånd. Så långt har ännu ingen bland hrr fullmäktige gått, att han öppet skulle hafva förklarat intet statslån behöfva för oftanämda ändamål upptagas. Men om så är, så borde man ej heller glömma, att föratseende klokhet fordrar att, då man finner sig föranlåten att göra lån, icke uppskjuta dermed till dess behofvet deraf oafvisligen ligger för dörren och man måhända tvingas att ingå på hvilka vilkor som helst, atan föranstalta derom i tid, särdeles då god konjunktur är för handen och man eger i sin makt att ställa vilkoren på deras naturliga ståndpunkt. Min mening är, att man under hela det här ofvan tecknade uppskofssystemets fortsättande felat, bland annat, äfven mot denna klokhetens regel. Under mer än ett års tid har en så ymnig penningström genomgått landet, icke blott i sägner, utan såsom något verkligt, att den till och med på den eljest vanliga räntefoten utöfvat inverkan. En bättre period för ett inhemskt statslåns upptagande hade Å knappt kunnat beräknas, förutsatt att man icke vill det omöjliga, eller att upptaga lån på vilkor, som understiga billiga och gångbara anspråk. Många tecken visa emellertid, att denna ovanligt goda konjunktur begynner nalkas sitt slut, emedan den till sin ymnighet i sjelfva verket hade sin grund uti öfvergående, för öfrigt väl kända förhållanden och med dessa naturligen måste aftaga., Hr Nordström slutade sin reservation med erinrar. om de flera omständigheter, hvaraf man borde kupna sluta, att den ymniga penningkonjunkturens bästa sid åter vore eller snart ginge förbi; och kom, vid öfvervägande af allt detta, till den slutföljd, att man au, sedan man hittills försummat att begagna sig af denna den lyckliga penningkonjunkturens bästa tid. till att på ömsesidigt goda vilkor upptaga den del af ifrågavarande statslån, som till en början skolat oppaegotieras, åtminstone icke ytterligare borde fördröja sig att begagna samma konjunktur, så länge den ännu kan sägas vara någorlunda god. Jemte grosshandlaren Berg hade äfven professor Bråkenhjelm instämt i denna reservation. Lyckligtvis hafva några större olägenhete: af fullmäktiges förfarande icke denna gång inträffat. Men detta kan icke tillskrifvas deras omtanka och förutseende, utan den lyckliga händelsen, att statskontoret under sistlidne sommar kunde af sitt öfverflöd afstå flers millioner till riksgäldskontoret, som derigenom räddades undan en förlägenhet, för hvilken det eljest hade blottstält sig; Sedan ofvanstående redan var skrifvet och uppsatt, mottaga vi från en riksdagsman af den liberala sidan följande meddelande i ämnet, med begäran om införande: Sällan hafva valen till fullmäktige inom riksstånden varit förtjenta af en större uppmärksamhet än vid innevarande riksdag. Vi behöfva ej angifva andra skäl än att, hvad riksgäldskontoret angår, detta verk nu kommer att göra skäl för namnet, och hvad riksbanken beträffar, att ständerna synas benägna att der se införda tidsenliga reformer, hvarigenom denna bank får en större betydelse än man vanligen velat fästa vid en kreditsedelfabrik, änskönt för statens räkning bedrifven. Inom riksgäldskontoret har en verklig förvirring varit rådande. Diskussionen i borgareståndet har upprallat en bedröflig tafla, utvisandö ställningen inom riksgäldskontoret, och det har klarligen visat sig, att en och samma person spelat en vigtig rol vid uppsättandet af instruktion för fullmäktige i riksgäldskontoret; vid tillämpningen af denna instruktion, och ändtligen vid granskningen huru instruktionen blifvit af fullmäktige tillämpad: Denne man är f. d. sekreteraren hos herrar statsrevisorer, nuvarande sekreteraren i statsutskottets riksgäldsafdelning samt för och efter riksdagen sekretersren i riksgäldskontoret hr Stuart. Det vore mödan värdt att, efter diskussionsprotokollernas justering, åskådliggöra huru detta mäktiga inflytande begagnats. För dagen är det nog angifva, att alla de anmärkningar, som drabbat förvaltningen af riksgäldskontoret, egentligen och oförtäckt varit riktade mot hr Stuart. Man uppgifver att den ferla, hvarmed han hållit sina principaler i tukt och herrans förmaning, är det inflytande han hoppas städse utöfva på statsrevisorerna och det tillfälle han egde att vid revisionen framhålla hvarje svag sida uti fullmäktiges förvaltning. Nu har emellertid en minoritet inom fullmäktige vågat bryta med hr Stuart, och äran att hafva trädt i spetsen för denna opposition tillkommer otvifvelaktigt hr riksarkivarien Nordström. Det var derföre klart att hr Nordström borde undanrödjas för att åter införa det rent byråkratiska väldet. För en sådan åtgärd synes ridderskapet och adeln hafva hyst största benägenhet. Men presteståndet, som härvidlag obestridligen fästat större afseende på allmänt väl, än på sin vanligen stora benägenhet att gå rikets s. k. första stånds önskningar till möte, var döft för alla bearbetningar. Som man lätt kunnat föreställa sig, har detta förhållande ogunstigt upptagits af de ledande på riddarhuset. Den hittills varande främste ledamoten 1ärer förklarat, att han icke antager något omval. Hr Bråkenhjelm har offentligen förklarat detsamma, och deruti har han otvifvelaktigt handlat riktigt. Men br Printzenskjöld, som spe!at rolen af protektor, han år visserbgen icke omöjlig till hvad det än må vara. terstår att erfara huruvida ridderskapet och adeln inser hr Pristzenskjöld så oumbärlig, att för hans skull oefterrättligheten inom riksgäldskontoret skall prolongeras. Att återigen förflytta honom till riksoanken vore att öppet förklara denna statsinstitution såsom en retrält för några af adelns koryföer, lika godt till hvad de dugs, Vi anse oss icke böra uppställa några kandidater för ridderskapet och adelns val, utan afse vi enda t att fästa allmänna tppmärksamheten på, huru vigtiga statsintressen nu äro beroende af ridderskapet och adelns val till fullmäktige i riksgäldskontoret och banken. Vi torde återkomma till detta ämne, så snart protokollet öfver diskussionen derom i borgareståndet blir såsom justeradt tillgängligt. UD tg fn Äl fre 0 bank ne ön, rg sn AR RER SE ERE mm RE