Aftonbladet – 13 mars 1857, sida 3

Saknaden ar sKjutskolor, sasom jemval bibringande ) enhet i instruktion och kännedom af de olika skiutgevärens konstruktion m. m., har, enligt min åsigt, utgjort en med rätta öfverklagad brist inom vår irme. Att jag nu sökt bereda utsigt äfven för oss, att härutinnan följa krigskonstens framsteg, hade jag icke trott böra räknas mig till last. Man ropar tändigt på reformer och förbättringar; men när förslag dertill uppgöras och framställas, så förklaras de myttiga, olämpliga, eller för dyra o. 8. v. Kan så dant uppmuntra till nya bemödanden och ytterligare aedlagdt arbete? Nyttan af utsträckta vapenöfningar erkännes visserfligen till en del af hr grefven, men bestrides dock Å: andra afseenden, och detta på ett, efter mitt förmenande, tämmeligen ytligt sätt. Det är förträffligt och vigt, att blott behöfva säga nej, eller att ayttan icke motsvarar kostnaden o. s. v. Derigenom slipper man att pröfva eller uppgifva skäl. Behofet af dessa öfningars förlängande har dock vid flere föregående riksdagar och äfven i nu aflemnade statsrådsprotokoll blifvit på det, som jag vågar hoppas, vydligaste sätt visadt och ej heller någonsin förne kadt. Jag får således, till bemötande af möjliga insast, hänvisa till mitt tryckta, ganska vidlyftiga anörande derom. Att efter hr grefvens förslag låta ndelta armen undergå 6 veckors krigstjenstgöring såom det heter, förmodligen strax före eller just vid inbrytande krig, är en id, om hvars praktiska värde jag förmodar icke många bör komma att stanna i illrådighet. Det vore sannerligen att alltför länge ippskjuta hvad jag för min del anser oundgängligt att hafva undangjordt, innan armen utsattes för ett sammanträffande med fienden. I anseende till svå-igheten att hålla de värfvade regementena kompletta. påyrkar hr grefven kommenderingar ur intelta årmen, hvarigenom en lärorikare öfoing kunde zinnag än i allmänbet vid regementenas korporalskolor. Men dessasenare kosta intet, eller snart sagdi iniet, då deremot de nu förespeglade blifva jemförelsevis ganska dyra. Jag är långt ifrån att bestrila nyttan, tvärtom inser och erkänner jag den; men detta skulle föranleda en så betydligt ökad kostnad, att jag icke vågat begära något dylikt. Eanske skola medel härtill, under hr grefvens auspicier, xunoa beredas och då vore jag ganska tacksam. Emellertid och då jag nu hör, att jag i flere fall — vill och med i hr grefvens tanke — kunnat och bori begära större anslag och sålunda, snart sagdt, klandras för att hafva äskat för litet, så hoppas jag att att motsatt förhållande för framtiden icke måtte komma att falla dåvarande departementschef till last, utan den hittills vanliga beskyllningen att hafva begärt för mycket då måtte uteblifva och vederbörande hafva att påräkna samma erkännande, som jag au tin en del, midt ibland allt klander, fått glädja mig åt. För hr grefvens medgifvande, att större öfningsläger snågon gång böra hållas, stannar jag i förbindelse; men anhåller att få fästa uppmärksamheten derpå, att just den nyare tidens krigskonst.framkaltat behofvet af större kårers sammandragande ända derhän, att man i de flesta länder måst besluta sig för upprättandet af s. k. stående läger för en betydlig truppstyrka, exempelvis engelsmånnen vid Aldershott och Shornceliffe, belgierna vid Berverloo, fransmännen vid Boulogne och Lyon, till och med schweizarne vid Thun o. 8. v. Dessutom torde det hafva andfallit hr grefvens uppmärksamhet, att uti den kongl. propositionen finnes uttryckt, pag. 106, att något särskilt anslag för de till öfningslägren kommenderade regementens och kårers underhåll erfordras icke, om lägret ej varar längre tid, än hvad för regementsmötet blifver bestämdt, 0. 8. V. Med hållandet af större öfningslåger är jemväl den fördel afsedd, som också af grefve A. påpekas, eller att bereda nödig erfarenhet i sättet för truppernas underhåll och vård i fält. Men då hr grefven klandrar, att manskapets fortskaffning sker å ångbåtar eller sjöledes, i stället att det borde öfvas genom längre marscher till fots, så drabbar denna tillvitelse helt och bållet rikets ständer och icke chefen för landtförsvarsdepartementet, Redan vid 1834 års riksdag afgåfvo nemligen ständerna en ucderdånig skrifvelse, hvaruti anI hålles om transport sjöledes ej mindre af båtsmän, än af kronans manskap i allmänhet, samt att en sådan fortskaffning ifrån en ort till en annan inom riket hädanefter alltid måtte verkställas sjövägen, antiogen på kronans egna eller på hyrde fartyg, då ett sådant transportsätt kan begagnas.. Sedermera ingingo rikets ständer vid 1841 års riksdag med förnyad underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, då frågan förekom om utfärdandet af ny tågordning, för hvilken det uppgjorda förslaget innefattade att fortskaffning landvägen af trupp, tillhörande landtarmån, skall i allmänhet ske medelst tågande. Men rikets ständer, som funnit sin öfvertygelse om lämpligheten af transporter sjöledes ytterligare stadgad, anhöllo då, enligt ordalydelsen, om ett tillägg iberörde stacgande, så att fortskaffning af trupper, tillhörande landtarmån, äfven måtte komma att ske sjöledes, då Kongl. Maj:t finner sådant tjenligt och med för handen varande omständigheter öfverensstämmande. På grund af detta rikets ständers egna beslut uppsattes den i nu gällande tågordning, som föreskrifver det oftare användandet af just samma fortskaffningssätt, hvilket af grefve Ankarsvärd här blifvit tadladt, och som jag för min del icke heller finner ändamålsenligt, hvarföre jag också hemställt, att fortskaffning medelst tågande åtminstone en gång, antingen till eller från öfningslägret, måtte få ega rum. Beväringsmanskapets öfningar äro af hr grefven ännu lösligare vidrörde. Utan att kunna bestrida deras nödvändighet, finner grefven detta manskaps öfning blott för en gång endast leda till den fördel, att folkets militära håg och känsla derigenom väckes och underhålles. Redan detta är mycket vunnet: men långt ifrån att förneka, har jag tvärtom i mitt anförande till statsrådsprotokollet tydligen framstält vigten och den stora fördelen deraf, att samma beväringsmanskap under 2:ne år vapenöfvades. Skulle rikets ständer finnas benägne att härtill lemna bifall, så vore sannerligen ett stort steg uttaget till våra försvarskrafters lyftande; men så länge man med skäl kan frukta afslag till en sådan framställning, har jag ansett nödvändigt att åtminstone den årsklass, som vid fiendtligt inbrott först bör vara redo att utgå, erhiller så pass mycken vapenfärdighet, att den ej måste undergå en rekrytskola i soldatens enklaste bildningsgrunder, och detta på samma gång som den skall träda under fiendens ögon. Efter en någorluada inbämtad rekrytbildning kunna visserligen de kyrkoparader, som äfven af mig blifvit förestagne, lända till ganska god nytta, såsom underhållande det en gång lärda; men utan densaråma, skola alla dylika parader endast urarta till en fåfäng och tidsödsnde barnlek. Hr grefven tadlar att dessa kyrkoparader blifvit så lösligt omnämde uti den kongl. propositionen, men hr grefven torde tillåta mig erinra, att ordnandet deraf tillkommer Kongl. Maj:t i kommandoväg och torde näppeligen blifva föremål för ständernas afgörande. Någon vidare utveckling af detta ämne var icke af nöden förr än ständerna pröfvat och godkänt hvad rörande beväringsmanskapets förlängda vapenöfningar blifvit af Koogl. Maj:t föreslaget. Hr grefven anmärker med rätta, att för krigsbehof erfordras. en betydlig tross, likasom hästar, fältställe, hvarifrån jag kom. Då beslöt jag, emedan gräset här var tämligen godt, att qvarlemna oxar och vagnar, samt åter göra en fotexkursion. Jag lemnade Willem vid vagnarne och begaf mig med Köoos till ko