Aftonbladet – 13 mars 1857, sida 3

iler ock voro hornen skadade, o. 8. v. Slutligen erhölls en i tämligen godtskick. Den 14 Juli passerade jag kommendanten Potgieters plats; han var sjelf frånvarande på en expedition till Delagoa Bay. Den 21, vid Moiie revier, hade på en hårsmån när all min möda varit förintad. Mina vagnar stodo frånspända i det torra och höga gräset, hvilket genom min ena kaffers oförsigtighet vid matkokningen fattade eld; och som det blåste starkt, grep den ögonblickligen omkring sig och förvandlade allt till ett eldhaf. Jag och Koos, som i grannskapet voro sysselsatte med en blåbockshuds beredning, skyndade genast dit och lyckades, gynnade af vinden, att afvärja elden från vagnarnej ehuru våra kläöder blefvo aldeles förbrända. Han kom den 25 Juli till Walmarans vid Moiie revier, af hvilken Willem köpt oxarne. Jag fick nu i mitt hufvud, att, sedan jag så länge försummat tiden (för hemresan), jag ej borde återvända utan att förut hafva utforskat de supponerade och beskrifna rhinocerosarterna, och beslöt att här hyra ett hus för mina samlingar, lemna dem der, och åter begifva mig på en expedition i N. O. riktning. Detta verkstäldes äfven, och efter några förberedelser (en veckas!) uppbröt jag med mina två vagnar. I Makkalisberg fick han tillstånd af kommendanten Kräger att gå till Apfloden och sedan vidare. Han fortsatte vägen, numera på östra sidan af bergen, öfver Tjoane och Moritili, samt derefter den från Delagoa återvändande Potgieter till mötes. Af denne bemöttes han ovänligt, förbjöds att gå längre, 0. 8. v., men redan andra dagen efter hans afresa fortsatte jag min väg till Mshallakoäna, samt ankom dit efter två dagar. Gräset var här så dåligt, att jag börJade frukta för mina oxar, hvilkas utmagran; de tvang mig att snart vända tillbaka till det