Aftonbladet – 9 mars 1857, sida 2

MUSIK. Man har ofta nog med mer och mindre skål talat om konstens högtidsaftnar, men knappast torde musikens vänner hafva på långe fägnais af en så rik konstnjutning som den, hvilken bereddes dem vid den konsert, som i går afton å kongl. teatern gafs af hofkapellet till förmån för dess pensionskassa, då ibland det väl och smakfu!lt valda programmets numror man äfven återfann Mozärts G-moll-symfoni, för hvars återupptagande efter alltför måogårig hvila man måste känna sig på det högsta tacksam. Om vi icke veta något bättre uttryck för att måla det egendomliga, innersta väsendet hos Mozarts musik i allmänhet än Tegners ord: Det innerliga adlade det sköva, så torde detta isynnerhet kunna tillämpas på denna märkvärdiga tondikt, som väl fåfängt söker sin like icke blott ibland andra kompositörers, men äfven ibland Mozarts egna symfonier; ty om den äfven icke är så blixtrande som den kortare D-dur-symfonien eller så högstämd, djerf och strålande som den i C-dur, der ideerna kring gudatronen glänsande i ljusets rustning stå och hvilken derföre äfven erhållit tillnamnet Jupiter, så är den dock mera djup och omfattande än dessa. Naiveteten af den än stilla och sansade, än yra och rittande glädje, som lätt och harmoniskt omvexlar