Aftonbladet – 5 mars 1857, sida 3

om regementet sammansloges med båda gardesregementena. Idn härtill måtte vara tagen från mitt eget anförande till statsrådsprotokollet, der jag (pag. 32) bland annat vidrörer just samma utväg, men tillika förklarar, att verkställandet skulle erfordra större anslag, än jag då ansåg mig kunna tillstyrka. Som fjag ännu vidhåller samma åsigt, torde jag här böra upplysa, att den derutaf uppkommande utgiften skulle stiga till närmare 60,000 rdr rmt utöfver hvad K. M:t begärt. Hr grefven har nemligen sjelf sagt, att om regementet fördelades på gardet, så vore det billigt att befälets löner bestämdes till likhet med hvad för gardesbefälet kommer att beviljas. Härtill skulle itgå ungefär 30,000 rdr rmt utöfver hvad som nu är för lifbeväringsregementet föreslaget. Då befälet dessutom icke lärer kunna tvingas att gå in på gardena, så skulle indragningsstaten i sådant fall belastas med en utgift af ungefär 28,400 rdr rmt, som utgör regementets nuvarande stat. Nu är det sant, stt en del kan finnas villig dertill, men sannolikt kan man antaga att det blifver för staten en direkt förlust af minst 40,000 rår. Jag undrar, om jag tillstyrkt sådana summor för sådana ändamål, hvad hr grefven då skulle hafva sagt? Åtminstone måtte det då hafva varit mera skäl till häpnad öfver de besärda anslagens storlek, än som kan slutas af de: uttryck, hvarmed hr grefven börjat sitt anmärkningsnemorial. Hr grefven förklarar att löneförhöjning för chefen är öfverflödig. Hela den förhöjning, som åt honom är föreslagen, utgör dock endast 320 rdr rmt och för första bataljonschefen 360 rdr 8. m.; men hr grefven borde hafva observerat, att de i stäl!et mista den hästration de nu erhålla, och att det således blott är att anse såsom en ersättning för densamma, i händelse statsutskottet och ständerna bifalla förslaget. Vid inga andra beväriogskårer utgå hästrationer för befälet; derföre har jag för principens skull, som man så ofta talar om, när den icke finnes, men klandrar när den ifrågasättes, trott mig böra tillstyrka hästrationens försvinnande vid lifbesväringsregementet. Kan hr grefven kalla en ersättning derför för löneförhöjning? Emot den föreslagna pensioneringen för armen tyckes hr grefven icke hafva något annat att invända, så framt tillgångar dertill kunna beredas, än att vid beviljandet fästes det vilkor, att postmästareoch tulltjensternas besättande ensamt måtte blifva förbehållet berörde verk. Ehuru de militära tjenstemännen af äldre författningar blifvit tillförsäkrade om en dylik förmån, ehuru de hittills visat sig sköta den till statens sanna bästa, och ehuru i de flesta främmande länder sådane tjenster i långt mera utsträckt mån äro dem medgifna än i Sverge, har jag likväl, i enlighet med rikets ständers revisorers åsigt, ansett mig böra, ibland andra vilkor (pag. 47) föreslå, att den som innehar beställning på rikets stat eller itnjuter aflöning af andra allmänna medel icke må vara berättigad till fyllnadspension o. s. v. Hr grefven torde deraf finna, att jag icke underlåtit att lemna behörigt och billigt afseende å hvad i denna del bort iakttagas. Den i statsrådsprotokollet anmärkta örist på officerare, som vid inträffande krig skulle uppstå, har grefve A. ansett böra afhjelpas derigenom, att ungdomen vid universiteterna får tillfälle att inhämta militära kunskaper, i likhet med hvad som sker vid polytekniska skolan i Paris. Hvad först denna skola beträffar, så lemnar den egentligen endast officerare för de scientifika vapnen och är närmast att jemföra med härvarande läroverk å Marieberg. Men äfven jag finner ganska nyttigt, om i militära ämnen kunde undervisas vid andra högre läroanstalter; dock får jag anmärka, att den tillökning af officerare och underbefäl, som vid inbrytande krig kunde från akademierna erhållas, alldeles icke blifvit förbisedd vid uppgörandet af erforderliga mobiliseringsplaner, men befunnits alldeles för otillräcklig. I afseende på sättet att bibringa armåns befäl den bildning, som för en officer är lika vigtig som för hvarje annan statens embetsman, har hr grefven meddelat hvarjehanda åsigter, såsom ; att krigsskolan på Karlberg bibringar en ensidig uppfostran, oförenlig med allmän beväringsplikt; att krigsyrket icke fordrar någon särskilt läroanstalt, då de behöfliga delarne af krigsvetenskaperna lika väl och med stor besparing kunna läras vid universiteterna; att skolan på Karlberg blott lemnar en ringa del af det för armen behöfliga befälet; att landtoch sjökadetter ej böra erhålla undervisning vid ett gemensamt läroverk, utan de senare förflyttas till Karlskrona, att svenska armen hade mycket kunniga officerare innan någon krigsskola fanns; att vid krigsskolan på Karlberg språkundervisningen åsidosättes, m. m. Att underkasta alla dessa åsigter en utförlig granskning, till ådagaläggsnde af deras värde, skulle fordra vida längre tid än deråt vid detta tillfälle kan egnas. Frågorna om officerares bildning i allmänhet, hvilka äro af stor vigt, hafva under det senaste århundradet i de flesta länder varit föremål för en upplyst och allvarlig pröfning utur så väl den allmänna som den rent militära bildningens synpunkt, och utmärkte män med kunskaper och krigserfarenhet hafva deröfver mycket tänkt, talat och skrifvit. Resultaterna äro kända. I nästan alla europeiska länder och till och med i amerikanska fristaterna bildas nu för tiden allt eller en del af armåns befäl vid af staterna helt och hållet eller till en del underhållna -krigsskolor. Ingenstädes har, mig veterligen, någon sådan skola under senare tiden blifvit upphäfd, men flera deremot utvidgade och förbättrade. Så är förhållandet i Preussen, tyska staterna England, Frankrike, Sardinien m. fl. länder, för ati cke tala om Ryssland; och i en främmande stat, Bayern, har nyligen en sådan större läroinrättoing blifvit ombildad till ungefärlig likhet med den i vårt land befintliga. I Österrike har det senaste krigets erfarenhet föranledt dessa krigsskolors utsträckning till ett system; som nu är under genomförande, och hvartill mar aldrig förr sett motstycke; man följer der gossens militära uppfostran genom flera olika militärskolor från 7:de till 23:dje året, . Hvad bevisar allt detta? Skola vi ensamt stå efter alla andre aationers framsteg äfven i krigskonsten, och har hr grefven rätt i det påstående, att Karlberg är obehöfligt derföre, att högre militära läroanstalter finaas? Dessa afse ju specialvapnen, Hr grefve Anckarsvärd anser krigsskolan på Karlberg bibringa ensidig uppfostran. Det torde med anledning häraf kunna frågas, om hvarje slag at bildning, som, byggd på förut lagd humanistisk grund, åsyftar att meddela grutdliga insigter i något visst yrke och kärlek för dess utöfning, icke alltid måste genom sin speciella riktning vara till en viss grad ensidig, och om icke så måste vara fallet med hvarje yrke, så vida nemligen någonting med besked en gång skall deruti uträttas. Att ynglingarne, under vistelsen vid krigsskolan, bibringas vana vidordning, uppmärksamhet och lydnad — så nyttig vid all uppfostran — lärer väl ej få namn af af ensidighet. Om talaren med denna senare åter afsett den. kastanda och de ståndsfördomar, som kunde anses vid en krigsskola möjligen fiona näring, så har det numera ingen fara att ju icke tidens upplysning och hela vårt samhällslif fullkomligt motarbeta och tillintetgöra den. Det förefaller mig derföre nästan som om den befarade ensidigheten slutligen helt enkelt reducerar sig till den uteslutande kåg och kärlek för yrket och dess plikter, som man anser en krigsskola företrädesvis böra grundlägga. Om så skulle vara, anser jag ensidigheten, från yrkets synpunkt betraktad, för en fördel, långt mer att värdera, än klandra, Huru bildning vid en krigsskola skulle vara oförenlig med. allmän beväringsplikt, är svårt att inse. Beväringen behöfver ju, mer än stamtrupperna, dugligt och öfvadt befäl. Konskriptionssyvstem mm mm NM 8 BMA BR mn RAR