Aftonbladet – 3 mars 1857, sida 3

litärandan. De gifta soldaterna utgöra icke en af skild kast, i motsats till den öfriga befolkningen Mindre stridslystne än de ogifte, äro deras intresse: närmare förbundne med deras medborgares. Dyliki armåer, förträffliga för sitt lands försvar, nitälsk för ordningen och, utan fara för friheten samt käns lisa för fredens välgerningar, äro just de, hvilka vid civilisationens närvarande ståndpunkt, vore d mest önskvärda för Europa. Det är en sior villfa relse, om man föreställer sig att en sådan armå skull ega en mindre krigisk lyftning. Sverges indelt: armå är ett bevis härför. Oaktadt de intressen a familjeband, som fästa soldaten vid jorden, har mar aldrig vädjat till dessa indelta, utan att de visat sig ifrige att gripa till vapen. Denna indelta armå ä: en vacker lösning af ett stort ekonomiskt problem. Sålunda har inför Europa en stor tänkare och skriftställare aftecknat och bedömt vårt indelnings verk. Sverge har skäl att vara stolt deröfver och skall säkert icke, så länge det fasta bålverk tillsven ska ärans och frihetens uzcprätthållande, som andre Gustaf och elfte Karl upprest, står bepröfvadt och hägnande inom våra landamären, någonsin tillåta at hvad nationen eger dyrbart och egendomligt att be vara — bit för bit får sönderplockas, försvagas och slutligen tillintetgöras!!! Jag återgår nu till besvarande af de speciella anmärkningar i sak, som hr grefve Anckarsvärd framstält. Härvid förekommer först frågan om löneförbättring för armens befäl. Det är naturligt, att så mångartade och med svårighet utredda aflöningsförhållanden som svenska armåns, alltid skola föranleda en mängd anmärkningar, för hvilka äfven de enklaste löneregieringar äro så lätt utsatte. Med nöje finner jag att grefve Anckarsvärd ansett behofvet af en lönetillökning för de värfvade regementenas befäl vara ögonskenligt, och ingen skulle hellre än jag se, om så vä) statsutskottet som rikets ständer delade hr grefvens åsigt, att de föreslagna lönebeloppen borde till någon del ytterligare höjas. Särskilt gäller detta, såsom grefven säger, för lifgardet till häst och kronprinsens husarregemente, och jag har för min delingenting att invända emot den ifrågastälda tillökningen, så mycket mindre som jag redan uti mitt anförande till statsrådsprotokollet, pag. 7, uttalat min åsigt, så lydande: I sammanhang härmed (hästrationerne) vågar jag i underd. erinra om den öfriga kostnad, som, på sätt nyss nämdt är, särskilt drabbar de officerare, hvilka måste hafva tjenstebästar, nemligen den ingalunda obetydliga utgiften för stallhyra, hästarnes skötsel och skoning, stalleffekter m.m. Denna kostnad, som, enligt krigskollegii.beräkning, kan uppskattas till omkring 400 rdr rmt årligen för hvarje tjenstehäst, och hvilken kostnad de nu äfven nödsakeas af sina löner bestrida, anser jag, lika med krigskollegium, väl rätteligen böra i sin helhet af staten dem särskilt godtgöras; men då en dylik ersättning torde anses alltför betydlig och äfven medföra större utgifter för staten, än att ersättningen till hela det af krigskollegium beräknade beloppet nu må ifrågasättas, inskränker jag mig att i underdånighet föreslå, att åtminstone i sådant afseende mätte beviljas 100 rdr rmt för hvarje utgående hästration. Hr -grefven torde härutaf kunna finna, att det skulle vara äfven mig kärt om större anslag härtill kunde beviljas. Då jag af omständigheter, som berett hvarken af regering eller departementschef, sett mig nödsakad att i öfrigt göra så stora anspråk på ständernas beredvillighet i oeh för förbättrad aflöning för armåens befäl, vågade jag sannerligen icke hoppas — jag erkänner det — på medhåll från den sidan hr grefven tillbör; men jag ser med nöje att jag gjort hr grefven orätt. Hvad lönerna vid kronprinsens husarregemente beträffar, så har jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet utvecklat de motiver, på grund af hvilka jag ansett dessa löner icke böra sättas alldeles så högt, som vid de öfriga garnisonsregementena. Man kan visserligen säga, att då jag i allmänhet framhållit principen om likhet för alla grader, hade jag äfven bort följa samma princip; men då nu olika förhållanden . afseende på tjenstgöringen m. m. verkligen förefionss, har jag, af samma skäl som nyss förut är iberopadt, nemligen skyldig omtanka för statens tillgångar, icke trott mig böra tillstyrka högre belopp, tin nu skett, enär hvarje individ ändock skulle få ungefärligen lika och några till och med högre lön, An motsvarande grader vid de öfriga garnisonsrezementena. Anser likväl utskottet att tillgångar innas, så är jag den förste som tillstyrker, att principen bör fullföljas, och instämmer således fullkomigt med hr grefve Anckarsvärd, hvarföre jag också hoppas på hans medverkan, när det en gång kommer så långt. Grefve Anckarsvärd återupptager ett äldre förslag om fotgardesregementenas sammanslående till et regemente. Man kan dock icke upptäcka, om meiogen skall vara att indraga halfva nummerstyrkan, . hvilket fall redan vid föregående riksdagar blifvit risad och af rikets ständer erkänd nödvändigheten utt bibehålla allt det fåtaliga värfvade manskap vi ingu ega, eller om icke hr grefven sparare blott vil örminska befälspersonalen, för hvilken händelse, såridt någon betydligare besparing härigenom skulle rinnas, en så stor del deraf dock måste ingå, att nan svårligen kan förklara huru detta skulle öfvernastämma med hr grefvens längre fram yttrade, ganka riktiga anmärkning om gardets trägna vaktoch jenstgöring. Att ingeniörkårens löner vid senaste riksdagen blefvo Wöjda, är sant. Detta skedde till följe af enskilt notioner, för hvilka jag visserligen icke kan bära ler åberopa förtjensten, men ej heller rättvisliger ör oppbära klandret eller tillräknas bristeraa. At: ;ehofvet af ökadt antal officerare vid denna kår kall blifva alit mer och mer känbart är säkert, och ag boppas, att detta erkännande må nu och framleles, när fråga derom uppstår, leda till ett aktgifande på hr grefvens afgifna tillstyrkan. På samma sätt medgifves gerna, att det begärds eseunderstödet kan anses för litet, och önskade jag, ikasom hr grefven, att dylika stipendier för officerare f alla vapen måtte kunna beviljas. Jag har dock cke alldeles förbisett denna vigtiga angelägenhet, t; fven för generalstabsofficerare har K. M:t, uppå mir illstyrkan, begärt 4000 rdr rmt utöfver de 3000 för ngeniörkåren, som här äro ifråga, hvilket dock mått afva undfallit br grefvens uppmärksamhet. Emel ertid kan jag ej vara nog tacksam för det stöd virc ylika anslagsfrägors framställande, som jag följaktigen har anledning förvänta å hr grefvens sida. At ag för öfrigt varmt intresserar mig för denna sak, evisas bäst deraf, att af extra medel eller besparino ar under min korta tjenstetid flere reseunderstör lifvit åt ingeniörofficerare anvisade. (Forts.) nesstomso——-— Till redaktionen af Aftonbladet. Uti en i gårdagens Aftonblad intagen artikel bedlas den diskussion, som i lördags egde rum inon re mA Mm ar lg RT TR RR