Aftonbladet – 3 mars 1857, sida 3

ALE ICV, IVINICUTIDL UCL VISSG ANUCRLICHUAHUCL, Ba val OCH fullkomligen inrättat, så att de aldrig tillförene varit så starka eller så öfvadeoch till underhåll så väl som nu försedda och stå, vid hvarjehanda händelser af afgång, bättre än någonsin förr, i hast och med god lämpa, att upprätta.s Än mera till djup aktning och efterföljd inom nationen förekommer rikets ständers storsinnade yttrände till konungen vid 1723 års riksdag: att ständerne, oansedt rikets af det långvariga kriget försvagade krafter, voro nöjde att hellre åsidosätta alls enskilta förmåner, än att något af krigsmakten förminska; — i hvilket afseende de hos sig fast beslutit att vilja nti det, till rikets tryggoch säkerhet så hälsosamt inrättade indelningsverket, alldeles ingen minskning tillstädja, utan låta detsamma, uppå dess gamla och fasta fot, ståndande blifva.v Samma höga och fosterländska tänkesätt uttalas under en annan tidpunkt af den s. k. frihetstiden, i rikets ständers sekreta utskotts underdåniga skrifvelse till konung Adolf Fredrik dei 4 Oktober 1766, så lydande: Som indelningsverket med skäl är att anse för ett af de dyrbaraste smycken i Eders Kongl. Maj:ts krona, i anseende till den märkliga styrka rikets försvarsverk derutinnan eger, så anhåller sekreta utskottet i underd. att denna inrättning nu och framgent må varda fredad och oförändrad bibehållen, och det vid straff för den som deruti söker göra rubbning. Så yttrade sig Svea rikes ständer i förflutna dagar. Skulle deras efterkommande vilja handla annorlunda? Jag älskar för mycket mitt fosterland för att tänka mig dylikt. Också hafva såväl statsutskott som ständer senast vid 1847 och 1850 årens riksdagar tämligen tydligt uttalat sina åsigter uti enahanda syftning. Svenska indelningsverket har visserligen, såsom allt annat här på jorden, som icke kan vara i allo fullkomligt, sina både brister och olägenheter; men så länge fördelarne äro vida öfvervägande och grundvalen ingifver full trygghet, anser jag för min deloch enligt min innerliga öfvertygelse det vara både mindre riktigt och mindre väbetänkt, att i tid och otid söka rifva ner hvad man har eller önska rubba de stöd, som visat sig säkra, för att på ny grund, som man icke känner, uppföra en bygnad som man icke allenast icke vet huru den kommer att taga sig ut, utan ännu mindre huru pass säker och ändamålsenlig den kan blifva. Framlidne öfversten Carl af Forsell har sagt: genom indelningsverket fästades soldaten med oupplösliga band vid fäåderneslandet, Dessa ord, uttalade af en man, utmärkt af sant fosterländska tänkesätt, torde förtjena att med aktning ihågkommas. Äfven tillåter jag mig här anföra hvad författaren till det förtjenstfolla statistiska sammaadraget af svenska indelningsverket yttrat i denna fråga: Den stolthet och förkärlek, hvarmed indelta armen städse varit ensedd och omfattad af svenska nationen, kan tillskrifvas, icke så mycket dess ålder och dess minnen, ty värfvade armåns anor äro äldre, och i våra bragdrikaste krig hafva värfvade trupper deltagit till lika antal och med lika utmärkelse som de indelta, som icke mera dess organisation, införlifvad i landets egen urgamla indelning och dymedelst egande anspråk på samma kontinuitet, som fåderneslandet sjelft. Genom dess uppsättning utur och förläggning midt ibland allmogen i landets provinser anser sig den indelte krigsmannenj; tillhöra den ort, der han bor, och der han eger alla sina förbindelser och — landtman lika mycket som soldat — är han medelst gemensamma intressen införlifvad med denna lands bygds befolkning, som åter i sin ordning betraktar honom såsom sin tillhörighet, då han är hemma, och såsom sin representant, då han är i fält — deltagande med närmaste intresse i den ära, som ortens regemente, kompani eller soldat derunder skördat. Genom det namn efter landskapet, som regementet — efter häradets, som kompaniet oftast bär — efter gården, hvilket åtföljer numret — fortlefver detta intresse genom mansåldrar och regementenas historia betraktas än idag, med bördens rättighet, såsom provinsernas egen, likasom dessas särskilta skaplynnen ännu återfinnas enahanda med dem, som för hundrade år tillbaka utmärkte de olika regementena. Denna stolthet och tillfredsställelse underhålles äfvenså af den lyckliga omständigheten, att denna indelta armå icke bestär af en tillspillogifven styrka, den nöd eller tvångslagar sammanfört under fanan, utan utgöres af kärnan af befolkpingen, som frivilligt åtagit sig det dyrbara förtroendet att gå fosterlandets ärenden i farans stunder, samt att hvar och en af dessa 30,000 individer är en väl bergad samhällsmedlem — oftast familjefader — under eget tak och på egen jordtäppa, hvilken tillika, då han bortlägger sina vapen, är en nyttig och idog arbetare, som icke en gäng efter afskedet behöfver lida nöd, utan vanligen kan, efter nödig omtanka för sin framtid under tjenstetiden och med eget arbete sedermera, vinna sitt uppehälle inom den ort han tillhör och hvilken icke heller förskjuter honom. Medvetandet I och vissheten om dessa förmåner. höjer åter den indelta soldatens sjelfkänsla och förbinder honom att göra sig väl förtjent af fäderneslandet, hvarföre han ock, för sin osvikliga pålitlighet, sin sedlighet och hållning, alltid varit utmärkt och ännu gäller såsom mönster för andra trupper. .Utom till sitt egentliga ändamål bar samma inI delta armå äfven varit att påräkna och blifvit använd vid utförandet af de stora och samhällsnyttiga arbetsföretag, som för det allmänna, tid efter annan blifvit utförda — hvarom Sveaborg, Karlskrona, Karlsborg. m. fl. af våra fästningar bära vittne, likasom Stockholms slott, Göta och Trollhätte kanaler, jemte mångfaldiga andra bygnadsarbeten, som nu äro föremål för landets stolthet och främlingars beundrar och hvilka hufvudsakligen äro indelta soldatens händers verk.s : : Till denna meritlista torde snart komma att läggas äfven fullbordandet af största delen af våra blifvande jernVägsanläggningar. Dock ännu återstår att anföra hvad en utländsk statsekonom och författare af högt anseende, Michel Chevalier, icke längesedan yttrat om svenska indelningsverket. Sedan han granskat och bedömt så väl franska armens sammansättning som det europeiska militärsystemet i allmänhet, säger han: Uti sin stolthet och sin makt torde väl invånarne i det sydliga Europas lyckligt begåfvade länder icke vänta sig att, midt ibland polens isar, finna förebilder, värda att efterföljas. Den svenska samhällsför fattningen är dock beundransvärd. Den erbjuder oss till efterföljd en förvånande klokt inrättad sparsamhet och ett skarpsinnigt begagnande af landets ringare hjelpkällor. Nordbon är beslutsam och ihärdig. I ständig kamp med en motsträfvig natur och ett hårdt klimat, har han uppbjudit sina krafter och vunnit ett stort välde öfver sig sjelf — första vilkoret för att utöfva ett sådant öfver verlden. Detta förklarar den stora roll som det svenska folket spelat i historien. Hvem skulle väl vilja bestrida den militäriska andan af en organisation, som framkallat Karl XIE:s krigare? Historien bär vittne om deras tapperhet, likasom om deras hederskänsta och disciplin. Resande, som på olika tidpunkter besökt Sverge, äro enstämmiga uti att loforda den svenska armåns utmärkta hållning. Och dock består den till största delen af s. k. indelta. Den indelte soldaten tillbringar största delen af sin tid med att odla den jord, af hvilken ban har sin näring. Han är i ständig beröring med de arbetande klasserna och lefver samma lif som de. Hvilken dj-p åtskilnsd emellan detta lif f och den franske soldatens, som bebor en kasern, der han endast ser sina likar och ständigt omgifves af en militärisk atmösfer? Med högst inskränkta undantag är den franske soldaten ogift. Den svenske deremot är gift. Han blir soldat för att erhålla en anständig utkomst och kunna gifta sig. Inflyttad i sitt torn. finner han behofvet