Aftonbladet – 12 februari 1857, sida 2

RARE tiemligen vid ena ändan deraf fastspikat en elastisk hickory-gren, som sänkte sig rätt öfver Lillens ansigte; och vid denna hade han åter bundit fast en bit salt fläsk, hvilken denne unge telning af en ädel stam med god smak sög, i det hans stora runda ögon öppnade och slöto gig med sömnig tillfredsställelse. Denna uppfinning hade tant Rosa med hemlighetsfulla miner och åtbörder rekommenderat såsom enda sättet att komma små dibarn att förgäta sina mammor, hvilka de eljest törde trängtat efter på ett sätt, som möjligen kunde vara menligt för deras helsa. Ehuru dagen var qväfvande varm, sågs Tiff utstyrd i sin långskörtade hvita öfverrock, emedan hans benkläder råkade befinna sig i alltför skralt skick för att rätt stå tillsammans med familjens värdighet; hans hvita filthatt bar ännu det svarta krusflorsbandet. Det är en hiskeligt herrlig dag, Herren vare tackl sade Tiff. Tycks som skulle de här foglarne nära på spräfiga sina strupar med tackande och lofsjungande. Ett mäkta godt exempel det för oss. Ser ni, miss Fanny, aldrig får en höra en fogel vara ur humör eller snarsticken, det må nu vara regn eller solsken. Alltid prisa de Herren — tycks verkligen som vore skogens kritter bättre än vi. Och medan Tiff talade, skulle han lasta af sig en stor kornsäck i vagnen; men olyckan var framme och ville att den helt oc2a hållet föll öfver på andra sidan. Som säcken var en ibland de äldsta, brast den sönder i fallet och säden rullade ut i sanden med denna förtretliga skyndsamhet, som utmärker allt hvad som går på tok. Fanny och Teddy uppgåfvo båda ett klagande utrop, men Tift höll sig i sidorma och skrattade tills tårarne strömmade utför kinderna. He! he! he! ho! ho! ho! Der giek vår sista påse och all sär