Aftonbladet – 4 september 1856, sida 3

Nej! han hade hvarken yppat sitt hjertas tillstånd för Ellen, eller sina affärer för hennes far. Sant är likväl, att han talat ganska mycket om framtiden; om sina planer sedan hon tagit graden; om det lif han skulle föra sedan han börjat praktisera; och alltid syf:ade dessa förslager på någon mera än honom sjelf. Han tycktes aldrig inskränka sig blott ill sig sjelf, utan i alla sina rådslag för de kommande tiderna talade han likt en tidningsredaktör eller författare till någon vigtig historia, begagnande det vördnadsbjudande ordet Vin Vi skola hafva ett litet så vackert örmak, med rosiga tapeter, en stor spegel sfver spiseln och ett fortepiano! ett så utmärkt fortepiano längst fram uti rummet! Hvilken var väl innesluten uti detta vi? Ack! ietta var en hemlighet mellan honom och Ellen, och jag ämnar intet spela spion och äta hela verlden veta hvad jag upptäckt. Det ät som om fadern varit innesluten i detta vi, y der låg alltid bredvid förmaket ett litet förJusande rum för en tredje person, med ett vackert galler framför eldstaden, en skön varm rasa och en prydlig Pipa, stoppad åt honom ;fter middagen med en förträfflig tobak, som le erhållit från en af Winhingtons patienter. en förmögen handlande med turkiska varor, och som förvarades uti en pung af blått silke, nvilken Ellen med egen hand: broderat. och örsett med gyllene tofsar, alldeles förvårande vackra, Och vi måste äfven hafva ett litet gästum, sade han — det, behö:ver ej vara mycjet stort — för vår syster; bon är helt liten innu, och en skrubb vore tillräcklig. Men Dulcilel växer, sade Ellen, Hon är nu, och vid den tid, hon kommer att va rummet, kan hon vara — ja, hvem sen väl säga hury gammal hon då är, Winnington ? Cu