Aftonbladet – 27 augusti 1856, sida 3

Chevalier, skona vår herre!s bad Sully. Er herre är icke längre min, herr de Sully ... Farväll Crillon fattade sin sons liflösa kropp i sina armar, och med blottadt hufvud, stirrande ögon och håret fladdrande för vinden närmade han sig orangeriporten, endast. åtföljd af Pontis, som, bedjande Gud och kyssande Esperances blonda lockar, vandrade bakom bonom. Se:der; arma mor, huru jag vakat öfver din son, mumlade hjelten och betraktade bönfallande himlen, liksom för att der besvärja en hotande skugga. Men nu har du honom hos dig, din Esperance; ack jag är ensam jag !s 00 Det sista möiet. Följande morgonen var konungen den förste i hela palatset som lemnade sin säng. När den tjenstgörande kammartjenaren inträdde i sin herrskares sängkammare, fann han honom till sin stora förvåning redan sittande vid fönstret, melankoliskt betraktandr-. den uppgående solens strålar, hvilka med sitt sken förgylde orangeriets murar. Vid ljudet af tjenarens steg vände monarken sig hastigt, och sedan han Körst underrättat sig om hertiginnans helsa, frågade han oroligt efter tillståndet inom Fontainebleau. Den allt mer och mer öiverraskade kam martjenaren försäkrade ödvijukt, att den fullkomligaste ordning och det mest ostörda luga herrskade öfverallt. Men det försgom mig nyss som om jäg hade hört något buller, inföll konungen och bortvända ansigtet af fruktan att det skulla röja det intresse, som han fästade vid svare;, Ers majestät har kanske hört rullandet af en vagn, svarade kammartjenaren. Har någon farit härifrån ?