Aftonbladet – 27 augusti 1856, sida 3

jag hommit i beröring under mim färd de skola kunna intyga, att jag ingenstädes uppträdt såsom grand seigneur med ty åtföljande depenser. Det skulle också ha svurit bra mycket emot min tarfliga drägt och mitt bagage — en rensel! Tvärtom besparade jag icke så litet genom den uppoffrande godhet, som visades mig af sympati såväl för min person som min konst, och hvilket jag icke räknat mig till godo, emedan jag har en, ehuru dunkel, föreställning om att uti kontraktet finnes någon bestämmelse som betager mig rättigheten dertill. Ändamålet med denna förklaring har icke varit, att på något sätt söka resonnera mig ifrån skyldigheten att åt hr B. lemna fulla antalet af 40 vyer, utan att tillbakavisa en beskyllning af pe:sonligaste: art och låta hr B. sjelf känna tyngden af sitt oredliga beteende. Jag har i det längsta velat dröja med denna förklarings afgifvande, i hopp-om att hr B., derom af mig påmint, skulle offentligen återtaga en tillvitelse utan grund och utan sans. Men detta har icke skett. Det allmänna rättsmedvetandet skall ieke fördraga, att en medellös artist; som under en hård kamp för sin existens och sin konstnärliga utveckling nödgats att fördröja den fullständiga uppfyllelsen af ett gifvet löfte, af en man utan måtta eller försynthet stämplas: som oredlig. Den för nära trädda rättskänslan är: mäktig af en förtrytelse, som till och med kan göra en guldmedalj tung att bära — vore det än dem, hvartill äfven jag i min mån genom mina teekningar skaffat hr David Bonnier meriterna. C. 8. Hallbeck.