Aftonbladet – 12 juli 1856, sida 2

en, hvarjemte deras ursprungliga bestämmele äfven är anförd, så väl för de ännu effekiva, som för de utarrenderade och indragne. derefter följer nummerstyrkan, uttryckt geom namn och nummer å alla rusthållseller vothållsstammar inom kompanier och sqvadroer, härad efter härad och socken efter soccen, Jemte antalet inom hvarje sådant områ: le, infördt 1 kolumner, svarande mot de olika sompanierne och sqvadronerne. Dessa längler förete i militäriskt hänseende en fullstänlig mönsterrulla öfver befäl och trupp, F vilken boställets eller stamrotens gårdsnamn, . orubblig förening med befälgplatsen eller soldatnurfiret, reptesenterar personalen. Utom det allmänna intresse en sådan mäste ega så länge indelningsverket ännu består, bör den ga sitt särskilta värde för hvarje indelt offiser, som ofta kan behöfva rådfråga den, och icke alltid har att tillgå de handskrifna folianter, som, förvarade i regemgntsexpeditionerne utförligare redovisa ng förhållanden. statistiskt hänseende åter äro dessa förteckningar ett register öfver län, härader och socknar i landet, der alla militixboställen äro uppräknade, och der af rikets öfriga jord större delen är uppförd till namn och belägenhet, den oprivilegierade bland rusgthållen och uti den ordinarie roteringen, den privilegierade uti extra roteringen. — Finska Litteraturbladets Aprilhäfte innehåller bland annat en längre uppsats; Ungdomsns dygd är icke grundsatsernas, utan oskuldenss, i hvilken utgifvaren polemiserar med Kuopio tidning samt skarpt bryter stafven öfver det gamla gymnasiiväsendet samt visar nödvändigheten af att införa verklig skoldisciplin inom hela elementarläroverket. Samma häfte innehåller en ytterligare artikel angående finska förbållandens bedömande i Sverge, hällen i vida fogligare ton än uppsätsen i förra häftet öfver samma ämne, och specielt riktad mot Sohlmans Det unga Finland. Vi skola framdeles nårmare redogöra för denna artikel och för de språng i bevisningen; genom hvilka författaren kommer till den slutsatsen, att hvar och en här i Sverge, som icke gillar ultrafennomanernas yttranden och beteenden, derigenom förnekar, att någon bildad finne kan och får vara mäktig af fosterlandskärlekens känsla. Majhäftet innehåller ett par längre uppsatser om Finlands inre kommunikationer, i hvilka hr Snellman varmt förordar anläggningen af jernvägar i stället för kanaler i detta land, såsom varande både billigare och erbjudande långt större fördelar samt utöfvande en långt större inflytelse på allt, som höjer en nations bildning och välstånd. Blotta frånvaron — yttrar författaren — af denna personliga och andliga beröring mellan skilda nationer.och mellan individerna af samma nation, hvilken jernvägskommunikationen i så hög grad främjar, att den kan sägas ha fostrat densamma, blotta frånvaron häraf ställer numera ett folk så långt efter sin samtid, att äfven de förträffligaste kommunikationsanstalter blott för varutransporten derförutan blifva oförmögna att befordra ens dess. lekamliga välstånd. Funnes också intet annat skäl, än detta ena, att föredraga jernvågar framför kanaler och vattenkommunikationer — och de finnas, såsom vi visat, många — sannerligen intet folk, som älskar sin framtid, borde tveka vid valet mellan båda. Ja äfven om jernvägsanläggningar skulle af staten kräfva dubbelt större uppoffringar än öppnandet af vattenvägar — och de kräfva detta icke — skulle dock denna större uppoffring ersättas blott genom den civiliserade inverkan af de förra, en inverkan, som äfven för ett lands materiela förkofran har hö gre betydelse, än alla öfriga vilkor för det nationella välståndet tillsammanstagna,. — I samma häfte finner man ett längre inledningstal, som professor Cygneus hållit före den disputationsakt, då Oscar Toppelii af oss förut omtalade afhandling Ludvig Folbergs komedier ventilerades. — Af Thomas Moores bref och memoirer, utgifna af lord John Russell, bar sjunde bandet,omfattande åren 1833—44, nyligen utkommit. Då den berömde skalden som bekant afled 1852, kan man vänta att hela samlingen blir afslutad med nästa band. — Histoire des Causes de la Grandeur de VP Angleterre par Charles Gouraud är ett arbete i hvilket en fransman lugnt och oväldigt jemför England med det öfriga Europas, med alla jordens folk, och fäller utslaget till dess fördel. Han kastar en återblick på dess historia från Alfreds tid ända till Pariserfredens undertecknande i senare delen af sista århundradet, ingår i en detaljerad redogörelse för de elementer, som frambragt den engelska racen; han utpekar för sina landsmän det engelska språkets underbara. kraft, såsom den först röjde sig hos Shakespeare, skildrar den britiska handelns första uppkomst mot slutet af Elisabeths regering, och framhåller framför allt till sina landsmäns beundran, som den högsta utveekling af politisk vishet, de engelska institutionerna samt den aktning för lag, som utgör det engelska samhällets grundpelare och hufvuddrag. —— — — I sardinska kammaren förevar för någon tid sedan frågan om ett monument öfver konung Karl Albert. Den dertill erforderliga summan beviljades redan för flera år sedan, men man har icke blifvit ense om platsen, icke heller erhållit något utkast till monumentet, som vunnit bifall. Ministern för offentliga arbetena, Palleocapa, yttrade vid detta tillfälle, med anledning af förebråelsen att .an ieke vändt sig till akademierna: Jag har mycken aktning för akademieroa, men de ha. sina systemer, och om den italienska skulpturen icke alldeles gått under, så ligger orsaken deri, att den ännu icke fullkomligt blifvit beherrskad af akademierna. Genom deras herravälde förföll det italieoska måleriet. Man begår ett fel, då man tror sig icke nog kunna berömma nybegynnare eller säger dem, att utom Italien icke gifves någon konst. Detta förnekande af det främmande har burit sina onda frukter. Vi sofva på våra lagrar, och under tiden gå konsterna hos oss sin undergång till mötes. (Bifall.) Icke blott Flandern, Holland, Spanien, Tyskland, hvilka redan fordom hade konstskolor, utan Danmark (Skandinavien) skickade till Paris målningar, bredvid hvilka våra koöstnärer måste blekta: Det gagnar konsten föga att smickra nybegynmare; bättre vore att drifva dem till studier, bättre vore att göra såsom Rafaels lärjungar, hvilka sjelfva måste. rifva sina färger och sedermera blefvo störa män. (Bifall.). — Hvarje konstnär, som på senare tiden besökt Mtönehen, bevårär bland annat ett gladt oeh angenämt minpe af konstnärernas vaekra och AKtä konstnärligt utstyrda öeh dekorerade klubblokal. Konstnärerne i Mäneben ärna nu uppföra ett särskilt hus på Maximilianstrasse, hvilket, utom expo