Aftonbladet – 12 juli 1856, sida 2

traktade Pontis, hvilken på sin stol gjorde tusende förtviflade försök att återfinna sina ider och sina ben, Brodern Robert visade på honom. Jan, sade Espårance, det är Pontis, kamraten Pontis... en vedervärdig drickare, som ej en gång igenkännerer, så öfverlastad är ban I Åh!... mumlade Pontis och öppnade litet på sina ögon, liksom om han velat tala med dem, i stället för med tungan, hvilken vägrade honom sin tjenst. Han har känt igen mig, sade munken lugnt och vände sig sedan hastigt mot Crillon, hvilken i detta ögonbligk helt skyndsamt inträdde. Brodern Robert här! . . . utropade-den gode chevalieren. Ja, seigneur, då man icke bjuder mig, bjuder jag mig sjelf. Vid dessa ord, hvilka uttalades med denna sällsamma persons vanliga flegma, utbytte Crillon och Espårance en blick, som tydligt uttryckte: Han har någonting att säga oss. Om ni skulle gå in i mitt kabine.t? sade Espårance. rodern Robert hejdade honom. Å hnej, vi äro tillräckligt bra här,, sade han Läg igen de yttre dörrarne, befalde Espörance sitt folk. Alla rummen emellan salongerna och denna sal voro tomma och fria. Pontis snarkade på sin stol. Se så, broder Robertx, sade Orillon, otålig att komma till saken, tala nu om hvad som hitför er? Men . .. nöjet att se er... Visserligen . : . visserligen, men sedsn? .. . Jav, afbröt Esperaneey jäg tycker mig till och med läsa en viss sorg på dem gode broderns ansigte. (Forts.)