— Euket sönaste nr af Kölner Domblatt skall för domkyrkans i Köln fullbordande ytterligare erfordras ömkring 8600,0009 tbaler. Enligt domkyrkoarkitektens utsago, kunna de hittills använda ärbetskräfterna så förstärkas, att af den erforderliga bygpgdssumman 300000 thir årligen skulle kunna användas. Efter denna beräkning skulle den väldiga bygnaden kwna vara fördig om 12 år, i fall bygmästaren årligen finge disponera öfver 300,000 thaler. Svensk-jorska tulikomittas bhetänkande. 7) Hvaå Sngöt de varor, som enligt gällande mellanrikslag kunna landvägen införas tulfritt, hafva de porska komiterade, såsom deras föregående annmärkningar utvisa, väl varit uppmärksamma på de för den norska industrien, nemligen för jern-, glasoch papperstillverkningep; och för den norska tullinkomsten betkpkliga följder, som nu gällande stadganden ångående desså varors tullfria införsel landvägen möja kunna medföra; men de hafra ändock, lika så litet som pluraliteten af de norska komiterade år 1846, funnit skäl att föreslå inskränkning i dessa bestämmelser. Innan komiten öfvergår till motivering af den föreslagna vidsträcktare fillåtelsen att sjövägen införa hHorska eller svenska varor mot half tull, behandlas en dermed sammanhängande fråga, nemligen huruvida varor, som blifvit landvägen införda från det ena riket till det andra, derefter må inom det sehare riket kunna sjövägen vidare försändas utan erläggande af tull: De svenska komiterade utgå från den synppnkt, att en vara, som från det ena till det åndra riket låndeller sjövägen blifvit införd, antingen tnllfritt eller mot erläggande af föreskrifven tall, vid dess vidare försändande, vare sig till lands eller till sjös, bör våra fritagen från all ytterligare tullafgift, emedan i annat fall de vidvatuinförseln medifna förmåner skulle betydligt inskränkas. Såvidt n svenska komiterade ega sig bekänt, har icke heller i Sverge någonsin uppstått fråga om annan tolkning af 5 af mellanrikslagen. De tvister, som i Norge uppstått, och de stridiga beslut, domstolarne meddelat i fråga om Skyldigheten att erlägga tull vid sjöväga försändning af landvägen från Sverge i org synas tillräckligt ådagalägga på hviler grutid den i Norge antagna motsatta tolkningen Byilär. Då denna tolkning emeNertid i särskilta fäll vunnit domstolarnes bifall, anse de svenekeå komiterade, att för tillvägabripgande i Norge af en förändrad tillämpning af mellanrikslagen och för att häfva de tryckande band på handeln mellan riEena, som den norska tolkningön pålagt, det vara högst önskligt att samma tolkning genom ett bestämdt stadgande i det nya lagförslaget förebygges. D2 norske komiterade meddela i en längre framstäl ning upplysning om det sätt, hvarpå denna fråga hittills blifvit i Norge betraktad, dels af norska reNr en (i und. betänkande af den 18 Dee. 1847) öch dels af domstolärne. Ehuru de på grund häraf äntaga; att den hittills i Norge följda tillämpning af Mel drikslagen är öfverensstämmande med det system, hrarpå lagån Kvilar, och att vid en motsatt tolkning stadgandet af tullfrihet kunde, då Norges låge i många fall gör en norsk hamn till den bevämaste utskeppningsorten för svenska produkte:, i Fumitden få en ej nu beräknelig utsträckning, hafva de likväl, vid öfvervägande af denna fråga, kommit till det resultat, att de, i öfverensstämmelse med fivad redan de sventkö komiterade år 1846: före: loga och hvad jemväl inom denna komitå blifvit af de svenske ledamöterna äskadt, tillstyrka att för framtiden den motsatta regeln skall följas. Här: till föranledas de deöls deraf, att den i Norge följda regeln strider emot den efter mellanrikslagens utfärdande vidtagna förändring i norska tullagstifthingen om inrikesförseln af utländska varor, dels deraf, att denna regel i sin tillämpning leder till sådana svårigheter, att man utan öfverdrift kan förklara den vara opraktisk, dels ock slutligeå af det skäl, att intet annat stadgande angående handelsoch gjöfartsförhållandena mellan de förenade rikena gifvit anledning till så högljudda klagomål från de norska handlandena, synnerligast nordanfjells, som denna regel, hvilken lagt ett tryckande och efter den allmänna föreställningen onaturligt band på samhandeln med Sverge. De norska komiterade anse sig derföre icke hafva bort motsätta sig de svenska komiterades önskning i denna punkt, såsom närmare synes af 8 Si det uppgjorda lagförslaget. Såvida detta förslag bifalles, bortfaller äfven grunden till det undantag, som vid 4 60 af norska tullagen är för papper, linnevaror och en del jernvaror gjordt från den allmänna regeln om obehöfligheten af förtullningsbevis för utländska varor, då dessa inom riket försändas. Hvad dernäst angår sjöväga förseln mellan rikena af svenska och norska tillverkningar, så finner man vid genomseende af den mellanrikslagen bifogade förteckning litt. C., att i denna förteckning öfver vafor, som draga endast half tull, äro uppförda, utom en mängd obetydliga artiklar, hvilka der näppeligen förtjena plats, snart sagdt alla vigtigare föremål för svensk tillverkning. De väsentligaste undantagen äro vissa slags jernvaror, nemligen gjutgods, band-, bult-, knipoch stångjern, de flesta slags handtverksvaror, såpa, stearinljus, de finaste slag linneväfnader samt sidenvaror. Stadgandet i 31 4 mellanrikslagen, om tullberäkningen, innehåller således i sjelfva verket motsatsen af hvad dess form antyder, enär det, som enligt :s ordalag skulle vara undantag, nemligeninförsel mot balf tull, i verkligheten är regel, och det, som enligt ordalydelsen skulle vara regeln, införsel mot hel tull, utgör undantag. Då man tager i betraktande beskaffenheten af de artiklar, hvilka nu draga hel tull vid sjövägainförsel, förekommer visserligen, att en tillåtelse till deras införande mot half tull skulle tillskynda norska statskassan någon förlust, samt försätta den norska tillverkningen af dylika varor i mindre gynsamma omna än hittills; men de norska komiterade hafva likväl, på anförda skäl, icke funnit någon öfvervägande betänklighet att ingå på de sveriska komiterades förslag, att till allä svenska och norska paturalster och tillverkningar utsträcka fegeln Om Då ER mot half tull, dock, såsom en gifven öljd af hvad förut blifvit anmärkt, med undantag af socker och sockertillverkningar samt tobak och tobakstillverkningar. Hvad särskilt angår stångjern, är det ej osannolikt, att förbrukningen af norskt jern inom landet skall pågot minskas, genom den lättade införseln af svenskt jern, men å andra sidan är stångjern, ett ganska vigtigt råämne för fabriksverksamheten och landtbruket, hvarjemte norska stångjernets ovanligt goda beskaffenhet bereder det förmånlig afsättning i utlanäet, till pris, som är mycket högt för den inhemska förbrukningen, så att stångjern nu i de vestliga delarne af riket stått betydligt högre än i de närmast tiksgränsen belägna distrikter. Denna olikhet i nri